Hela Apanaget

Idag har jag skaffat Twitter, ty fåglarna i äro icke angenäma att lyssna till!

Varför börjar inte kalenderåret
då sommarn börjar,
då allt föds på nytt
och allt känns nästan perfekt?

Varför kan inte midsommar vara nyår
och nyår vara
en internationell människodag?

Varför ens fira något så konstigt
som ett nytt år,
när man ändå har köpt
en bil på avbetalning
och måste pröjsa tillbaka
det kommande decenniet?

Ett nyår
kan komma så snabbt
och vara lika deprimerade
som ett nytt läsår
i grundskolan
eller lika kul
som den första dagen
på universitet,
då man fick välja själv
vad man ville kunna
och bestämma själv
hur framtiden
skulle bli.

Jag kan ha haft hicka
i tre timmar,
och när den är borta
blir jag ofta ännu gladare
än när jag öpnnar den
första flaskan champagne
vid tolvslaget;
ändå är ljuden så lika
och de är över lika snabbt:
plopp! låter det.

Plopp! - och så är det
ett nytt år,
en avbruten hicka
och en ny utmaning
eftersom man av champagne
blir bubblig i magen
och tvingas rapa,
i tysthet,
fastän det inte alls är särskilt passande,
eftersom det är nyår.

Varför kan jag inte
få fira nyår
just idag?

Vintern var bitande kall denna januaridag. Solen stod högt på himlavalvet och värmde något. Blåsten gjorde dock att kylan kändes mer än vad den borde, enligt gubben Åkerquist som var på väg till kyrkan. Kyrkan var en gammal byggnad gjord helt i trä. Inget märkvärdigt bygge egentligen. Taket var förhållandevis lågt, men dög åt den lilla församlingen i Döderhults socken, Stranda härad i östra Småland.

Inuti kyrkan fanns ett par träbänkar för folket och ett altare för prästen, allt mycket simpelt gjort. Kyrkan var fylld till bredden med folk från hela socknen, såväl unga som gamla. Alla hade kommit hit till högmässan får att få den veckoliga välsignelsen av pastor Hamilton och bli förlåten för alla de synder man kunde tänkas ha åstadkommit under en period på en vecka.

Det finns ju fan i mig för många synder att komma ihåg… tänkte gubben Åkerquist.

Att han i den stunden hade hunnit in i kyrkan och svurit rakt i ansiktet på pastor Hamilton gjorde inte saken mycket bättre. Att han också tänkt högt utan att lägga märke till det själv, mitt framför prästen var kanske heller inte det bästa.

­ Vad ni än kan tänkas ha gjort Åkerquist… så vet han ju att Gud förlåter honom för allt. Bara han ångrar sig! sade pastor Hamilton med ett vänligt, om än något tillgjort, leende på läpparna.

­ Jo, nock kan en tro det allti! svarade Åkerquist.

­ Tro? Det som står i Bibeln är Herrens egna ord. De kan man, och ska man också, inte bara tro på utan även veta att de är fullkomlig sanning.

­ Jaja, vi får väl se vem av oss som hamnar rätt på den yttersta dagen.

­ Vad menar Åkerquist? sade pastorn smått förnärmad.

­ Jag menar bara att den kristna tron kanske inte är den rätta. Vad händer om vi tillbett Herren på fel sätt?  Min dotter berättade i ett brev att hon i Huvudstaden hade stött på en man som var från något avlägset land, Indien tror jag bestämt, där de tillbett både kor och Gudar i form av elefanter och apor.

­ Jag har då aldrig varit med om maken…! Kor? Skulle vi tillbe något så enkelt som en dumdristig ko? Nej, nu har min bäste Åkerquist gått över gränsen allti!

Pastorn började ryta till och folket som kommit in under uppståndelsen stannade till för att höra efter vad som stod på.

–        Nu ska inte pastorn ryta åt mig, vi är ju trots allt i kyrka! Men min dotter berättade också om en mycket egendomlig bok som gavs ut för inte alls så länge sedan. Det är någon vetenskaplig skrift som hävdar att vi inte alls skulle vara Herrens avbild, utan härstamma från aporna i Afrikas mörkaste djungler och hetaste öknar. Så att Gud är avbildad som en apa i Indien, kanske inte är så dumt ändå!

Nu var det fler än bara pastorn som reagerade på vad Åkerquist stod och sade. Att i Guds hus påstå att människan inte skulle vara Guds avbild, utan bara en framavling av ett par dumma apor gjorde förstås hela församlingen upprörd.

–  Pastorn, kasta ut den dumme fan från denna Gudstjänst! Han har ju smädat Gud! Han har inte här att göra! skrek en lång dräng med skäggprytt ansikte och en enkel skjorta, något finare för denna söndag.

–  Ja, jag vill då sannerligen inte sitta bredvid den där bocken… och att se honom ta emot vinet…! Usch, säger jag bara. Påstå att en sådan bok utgivits? Det måste vara ren lögn eller ett verk av fan han själv!

Socknens doktor, som var en mycket bildad och påläst man lade sig genast in i diskussionen.

–  Sansa er allihopa! Jag måste faktiskt säga att jag råkat komma över den där boken jag också när jag varit på besök i både Lund och Stockholm. Den må vanhelga Gud, men den är väldigt övertygande.

–  Jaså? Men då kan ju ni två stanna utanför denna högmässa och förlita er på att aporna ska rädda er från allt ont! skrek en annan. Kanske de kan komma och äta lopporna från era nedlusade kroppar!

–  Nu ska vi alla lugna ner oss. Vi ska inte glömma bort att herren förlåter även folk som tvivlar. Tänk bara Tomas. Inte blev väl han straffad för att han inte trodde på Jesu uppståndelse? Eller hur? Tvivel är en mänsklig egenskap som vi inte ska underskatta. Alla har en fri vilja, och tvivlet är ett av de val man kan välja. Men jag tror nog ändå, i det här läget, att ni gör bäst i att ni stannar utanför idag, sade pastorn och pekade på gubben Åkerquist och doktorn.

De båda herrarna gick ut ur kyrkan och ställde sig utanför en stund för att diskutera det som hade hänt medan de andra satte sig. Åkerquist tände sin pipa, medan doktorn besvärat tittade på honom.

­ Det gör väl inget, doktorn, om jag röker min pipa?

­ Inte för min del. Jag brukar själv avnjuta en cigarr på lördagskvällarna tillsammans med vetenskaplig lektyr om diverse apor och annat smått och gott, sade doktorn med en smått skämtsam ton.

­ Haha, det där var väl inget märkvärdigt, doktorn. Jag har upplevt värre saker i min ungdom.

­ Må så vara, men du lyckades i alla fall göra hela församlingen arg. Det är bra jobbat för en gammal gubbe som du.

­ Åh, en tackar! Ja, nock kan folket reta sig på mig ibland allti. Det märker man ibland. Så fort en går utanför huset ser man hur folket pratar illa om en och pekar och flinar dumdristigt… precis som aporna! Inte undra att vi är släkt?

­ Åh, inte tror jag att folket skulle tycka illa om dig? Och vad beträffar aporna så är jag fullkomligt övertygad om släktskap. Under några antropologiska sessioner har jag fått jämföra ben från både människa och apa. Slående lika.

Doktorn och herr Åkerquist började gå bort från kyrkan, mot skogen. Man kunde fortfarande höra församlingen sjunga på sina visor. Men det dog ut ju längre bort de kom.

I skogen var det alldeles tyst bortsett från ett par fåglar som sjöng och en och annan ko som råmade. Småland var fullt av träd och sten så de båda såg up med vart de gick. Man kunde inte vara nog försiktig nu när det kunde finnas snötäckta isfläckar här och var.

­ Doktorn har inte bott här så länge han, va?

­ Nää, jag kom hit 1863… så det blir väl… ja, drygt två år sedan!

­ Då är det kanske inte så lätt för doktorn att veta om alla de historier och påhitt som finns om mig…

­ Vad skulle det kunna vara för ena historier? svarade doktorn förvånat och började bli lite nyfiken.

­ Äsch, det är mest struntprat… käringarna måste ju ha nåt och snacka om när di har syjunta och kafferep. Men jag måste erkänna att det finns en gnutta sanning i många av de skvaller som går i socknen.

­ Nu gör ni mig nyfiken! Kan ni inte ta er tid att berätta för mig?

Åkerquist log mot doktorn, drog ett bloss ur sin pipa och mumlade lite tyst för sig själv.

­ Förlåt vad sade Åkerquist?

­ Va? svarade Åkerquist förvirrat.

­ Ni mumlade något.

­ Jaså gjorde jag det? Jo, si en börjar väl bli gammal… sa gubben och drog ännu ett bloss. Men visst, vill ni höra gamla historier från socknen kan jag alltid försöka till att minnas dem. Men inte nu, det är så fasligt kallt ute och jag är tunt klädd.

–  Ni kanske vill komma över på middag ikväll? Och diskutera allt över lite brännvin? Frugan min gör den läckraste av middagar! sa doktorn glatt.

–  En sup tackar man inte nej till! utropade gubben som inte blivit bjuden på dricka sedan han jobbade som dräng åt sin gamle husbonde.

–  Haha, klockan sex ikväll då?

–  Det blir alldeles utmärkt.

–  Ja, då ses vi sen då.

Doktorn vände sig om och började gå. Inte hade han hunnit långt innan Åkerquist ropade efter honom.

–  Doktorn, doktorn!

–  Vad är det Åkerquist? svarade doktorn vänligt.

–  Det kan låta egendomligt… men jag vet faktiskt inte ert namn. Och en bör väl veta det om man blivit bjuden hem på middag och allt! sa Åkerquist med en väldigt beklaglig ton, nästan som om det var mer besvärligt för honom än det som hänt nere i kyrkan.

–  Wennergren… Erland Wennergren är mitt namn.

–  Ser man på! Det var egendomligt.

–  Hur så? Svarade doktorn förbryllat.

–  Jo du ser, jag kan erinra mig det namnet… men jag vet inte varifrån.

–  Hoppas du kommer på det till ikväll då! skrattade doktorn.

–  Ja, jag får försöka komma ihåg. Ja, hej då doktorn.

–  Hej då, Åkerquist!

De båda männen skiljdes från varandra med ett leende på läpparna, glada över den nya bekantskap de stiftat och exalterade inför kvällen som skulle komma. Åkerquist kunde inte minnas då han senast var på middag hos någon annan.

Det blir till att fixa håret och ta på finkläderna ikväll… kanske ska man plocka fram plommonstopet också? tänkte han då han gick hem genom skogen.

Det började skymma och blåsten hade tilltagit. Öronen var kallare än istapparna som beklätt granarna och skapat en syn utan dess like. Han gick nu upp för den lilla backen och kom fram till stugan. Öppnade dörren, tog av sig skorna och gick och lade sig i sängen för att sova middag.

Ungefär en halvtimma senare vaknade gubben. Utvilad efter en stunds sömn sträckte han på ryggen, reste sig och klädde sig fint i väst, fluga och plommonstop. Han tog på sig skor och vinterrock och gick genom den mörka skogen, hittade fram till doktorn. När han stod ute på gården kunde han se doktorn och frun som i sista stund ordnade med förberedelserna. Tallrikar som dukades fram, brännvin som hälldes upp. Doktorn upptäckte Åkerquist och rusade ut för att hälsa.

–  Hallå där, Åkerquist! Är du inte lite sen, vi har väntat på dej i en halvtimme!

–  Säjer han det? Jo, det kanske stämmer! Jag ber om ursäkt. Jag har nog glömt skruva upp mitt ur…

–  Men det är ingen fara, Åkerquist! Stig in. För all del!

Åkerquist gick fram till doktorn, tog i hand och klev in i farstun. Han fick hjälp av med rocken som doktorn prydligt hängde upp på en klädhängare. Butiken avslöjade att den var inhandlad i Stockholm.

–  Ja, Åkerquist… det här är min fru, Agda.

–  Hej, Åkerquist, sa frun. Trevligt att äntligen få träffa er. Jag har hört ganska mycket berättas om er.

–  Jaså? Vad har hon hört berättas om mig då, om jag får fråga frun? skrattade gubben fram.

–  Nej, inget särskilt just. Att ni…

–  Det är säkert jättefina historier allihop! avbröt doktorn. Men nu tycker jag nog vi ska bjuda Åkerquist på en liten sup, eller vad säjer du själv?

–  Jo tack, det var ju därför man kom hit så! Vi tar den sen kan jag nock gå hem… nej, se inte så förskräckt ut, fru Agda, jag skämtade bara lite.

–  Jaha, så bra då, sa Agda. Jag har nämligen förberett en stek, den har varit inne i ugnen, jag vet inte hur länge.

–  Ja, men varsågoda och sitt mina kära vänner! utropade doktorn. Var inte blyg, Åkerquist! Ta för dig av brännvinet… ska ni inte ha mer? Jo, tänkte väl det! Häll upp så mycket du vill.

–  Man tackar, man tackar!

Sällskapet satte sig ner vid bordet för att njuta av den goda maten som husmor doktorsfrun hade tillagat. Där fanns kokt potatis, sylta, köttbullar och ägg. Men också bearnaisesås – nytt för Åkerquist – och en billigare form av rysk kaviar från kolahalvön.

Under måltiden pratade de mest om livet i Småland. Åkerquist beklagade sig över att det var så stenigt, och doktorn – som behandlat mången sönderslagen skalle –, kunde inte göra något annat än hålla med.

- Haha! Men Åkerquist. Det var då förskräckligt att höra! Det är alltså inte första gången du bråkar med prosten Hamilton?

- Nej, nej! Det kanske är det som Agda hört också? Ack, nej. Prosten och jag vi är som… ja, vi är som kaviar och bearnaisesås.

- Vad menar Åkerquist? instack Agda förskräckt.

- Ja, det… nej, förlåt! Jag vet inte vad jag menade. Maten är mycket god! Tack! En dålig liknelse. Vi är som vatten och vapenfett, kan man väl säja då. Hur mycket man än vispar och har sej, så kommer vi alltid va separerade. Och det hjälper ju inte precis mer nu, när jag nämnt den där boken, vad den nu hette.

- Arternas Uppkomst, av Darwin, Charles Darwin, sa doktorn.

- Just det.

- Jag har den i bokhyllan, Åkerquist. Kom! Så ska jag visa den för dej. Du är väl ändå färdig med maten?

- Jo, nock är jag det! Tack så mycket, Agda, maten var förtjusande delikat. Särskilt kaviaren, sa Åkerquist med betoning på andra a:et.

Herrarna lämnade här bordet för att bege sig in i vardagsrummet. Där fanns ett golvur i allmogestil med snirkliga målningar; en sekretär med doktorns protokoll, journaler och sprutor (nödvändiga för doktorns, vad han trodde, hemliga heroinmissbruk); i fönstren hängde röda gardiner, hemmasydda förstås och längs med ena väggen stod en bokhylla fylld av medicinska böcker och populärvetenskaplig litteratur.

- Här! ”Om Arternas Uppkomst – Charles Darwin”. Är den inte magnifik, Åkerquist! Omslaget må vara trist, men… det är ju insidan som räknas, eller hur?

- Nå! Jo, för all del.

- Så, Åkerquist, vad vet du om evolutionsläran? Är det något ni tror på?

- Doktorn ska veta att jag växte upp i ett mycket kristet hem. Jag bor ju trots allt i Småland och har gjort det hela mitt liv. Min tro på en allsmäktig skapare har alltid varit ganska stark, måste jag säga. Ända tills han tog min fru och min fiol ifrån mig i en brand.

- Vad säger Åkerquist? Det är ju fruktansvärt! Jag kan inget annat göra än att beklaga.

- Nå! Det har jag kommit över, om än jag saknar henne.

- Vad hette hon?

- Frugan, min?

- Äh, ja! Inte fiolen. Eller hade den ett namn?

- Det hade den. Den hette Stradivarius.

- Stradivarius?! Men en sådan kostar ju mer än vad en doktor kan få ihop under en hel livstid, vad jag förstått! sa doktorn häpet.

- Nå! Kanske inte riktigt så mycket, men nästan. Ni förstår, under ett tidigare besök i Stockholm var jag iväg för att reparera min fiol. Och när jag skulle hämta ut den… fick jag fel!

- Fick du fel?

- Ja, jag fick en Stradivarius istället. Men jag upptäckte det först när jag var hemkommen! Så jag satte mig för att skriva ett brev… men då hade jag slut på bläck!

- Hade du slut på bläck? Förskräckligt!

- Ja, fruktansvärt! Och gåsfjäderpennan hade frugan använt till att elda spisen med. Nå! Ja! Och någon mer gås hade vi inte! Och fingret vore då rakt för klumpigt att skriva med!

- Jo, förvisso!

- Ja! Nå! Soppatorsk, sa bonden, hällde borsjtj i tanken!

- Haha! Instämmer till fullo, Åkerquist.

- Ja, bra.

- Så under de omständigheterna kunde jag inget annat göra än bocka och tacka. Gud måtte ha sett det som stöld och därför låtit en brand utbryta.

- Och i den dog din fru?

- Ja.

- Så orättvist. Helt fel person att elda upp.

- Hur kan Gud ens dela ut ett sådant straff? Kan du svara på det, doktorn? sa Åkerquist och utbrast i plötslig gråt.

- Så ja, så ja… Gud finns nog inte, sa doktorn för att försöka lugna och trösta.

- Nej, det är nock så.

- Åkerquist, jag tror nog det kan vara nog för idag. Du verkar skärrad. Kanske ska ni gå hem och vila, istället?

- Ja, det är nog bäst så. Jag känner mig ganska trött också! Tacka frugan för maten.

- Det ska jag göra.

De båda herrarna gick ut i farstun. Doktorn med boken i ett fast grepp under armen.

- Tack för ikväll då, doktorn.

- Tack själv, Åkerquist. Här! Ta den!

Här sträckte doktorn fram boken och tryckte den mot gubbens bröst.

- Va? Nej, men inte ska väl jag?

- Jo, gå hem och läs den, Åkerquist. Den kanske kan ge dej tröst.

- Nå! För all del. Tack, då!

- Var så god, Åkerquist. Ni är alltid välkommen hit igen. Sjuk eller inte, det spelar ingen roll.

Herrarna tog farväl av varandra, skakade hand. Gubben Åkerquist gick ensam hem genom den kalla mörka skogen. Snön låg tung över marken. Den var djup, flera decimeter. Det var ansträngande för honom. Tanken om att den bäst lämpade överlever, slog honom. Att ha fötts till björn i ett så kallt land som Sverige, hade varit nog så fördelaktigt. Kylan hade inte hotat honom. Inte heller hade frugan kunnat brinna upp och en fiol hade han nog aldrig hört talas om.

Gubben var mycket trött, när han anlände till sin lilla stuga. Klockan var nära tolv, och med andra ord; gott och väl för mycket. Han la sig i sängen för att sova, med kläderna på, och somnade på momangen. Rytmiska, skräckinjagande snarkningar hördes från gubben, som föreföll vara i djup sömn. Denna sömn fortsatte, kort och gott, hela natten ut och lite till.

 

När gubben vaknade tog han fram sitt gamla fickur, det var av silver med en vit urtavla och silverbeprydda siffror. Klockan visade på halv fem.

­ Nä dra mig baklänges…! Har jag sovit så länge?! utropade han för sig själv. Han sträckte på sig och gick fram till öppna spisen för att lägga på lite mer ved. Det var ganska kallt inne i huset och gubben frös när han steg upp.

–  Här får en ju kallbrand bara av att titta på elden i kylan! skrockade gubben tyst för sig själv.

Gubben Åkerquist gick fram till byrålådan för att plocka fram de enkla kläderna som han ansåg fina. I doktorns sällskap skulle de mer betraktas som pyjamas. Han klädde på sig, knäppte västen, knöt flugan, tittade ut genom fönstret.

Alldeles vitt.

–  Det var som fasiken! Är fimbulvintern här allaredan, eller vad är det frågan om?

Han gick fram till dörren, kände på den. Den gick inte att öppna. Han var insnöad!

–  Och jag som valde att gå i kyrka istället för att bära in ve’… sa gubben med uppgiven stämma. Är detta tacken?! Man får hoppas snöstormen inte håller i sig, annars lär en dö här inne! Det vore ju synd, nu när en har fixat håret och allt…

Där stod Åkerquist, insnöad i sin lilla stuga med mat för två-tre dygn. Mycket till underhållning hade han väl inte. En bokhylla med diverse böcker, ett staffli med tillhörande palett och oljefärger samt en gungstol.

Gubben började vanka fram och tillbaka. Han visste inte vad han skulle göra. Direkt rädd var han väl inte, han trodde nog att snöstormen skulle avta, snön smälta. Men efter hur lång tid? Och om den inte gjorde det då? Skulle någon komma till hans räddning? Doktorn borde väl i alla fall undra? tänkte han. Men kanske även doktorn var insnöad?

För att lugna nerverna satte sig gubben i sin gungstol, tände sin pipa

En timma gick.

Två timmar gick.

Det började bli kallt i stugan. Gubben gick fram till kaminen för att elda lite. Han hade några vedklabbar kvar – det skulle nog räcka i ett par timmar. Han slängde in dem. De tog fyr. Med ens blev det varmare, kände han.

Gubben hade en idé om vad han kunde göra. I flera år hade han haft tankar om att skriva ner sina memoarer. Och det var väl lika bra att göra det nu, när minnet fortfarande var i behåll. Han hämtade brevpapper, en gåsfjäderpenna och bläckhornet, varpå han satte sig vid sekretären och försökte minnas. Han började skriva:

”Ett utav de allra tidigaste minnen jag har, måste vara då min farfar gick bort – en mycket tragisk händelse…”

En tår föll på arket.

Han fortsatte:

”Vi var på väg hem från en marknad. Vi hade just köpt en häst i grannsocknen. När vi skulle fösa hem den, började den sparka bakut, riktigt vilt till på köpet. Farfar försökte lugna ner hästen, men det var något sattyg med den. Farfar spottade och fräste – svor. För att försöka tygla djuret piskade han hästen på baken. Det var då som allt hände. På bara ett par sekunder låg farfar på marken. Han bad mig springa iväg och försökte själv krypa ner i ett dike, men hästen… den var så stark. Den trampade farfar på ryggen, bakade sedan en bit, ställde sig på bakbenen och stampade med de främre hovarna rakt på farfars huvud. Det krossades – snabbt. Allt var bara en enda…”

Gubben knycklade ihop arket till en boll och slängde in det i brasan. En alldeles för våldsam början, tänkte han. Hade hans liv verkligen bara vara miserabelt? Han försökte minnas. Det fanns mycket fint han hade upplevt också; första dagen i skolan, till exempel:

”När jag kom till skolan första dagen, var jag stundom mycket nervös. Det minns jag. Ett stort rött äpple från astrakanen hade jag i fickan. Jag gav det till min magister, herr Söderbeck. Med en vänlig min tog han emot det. Totalt fick han nock femton äpplen. Så många var det som började skolan det året. Eller, ja… Rolf, räknas väl också, antar jag. Han var den enda som inte gav magistern ett äpple. Det hade han inte råd med. Han hade inte ens lyckats skaffa sig ett. Han var sjuk. Jag minns inte av vad, ärligt talat. Lunginflammation, möjligtvis. Bara efter en månad i skolan, dog han. Livet är orättvist. Rolf dör – Gert blir miljonär. Och jag? Jag har väl alltid varit någonstans i mellanskiktet. Jag har förvisso alltid klarat mig. Det har aldrig gått någon nöd. Men väldigt sällan har jag kunnat skaffa något riktigt fint. Fickuret är ärvt, stugan likaså. Det enda jag själv köpt är fiolen… och den? Ja, den tog Gud ifrån mig. Likaså min fru. Vad hade hon gjort för ont? Om Du nu finns, Gud, så varför tog Du henne, och inte mig? Hade hon levt ett syndigare liv? – Jag tror knappast det. Jag har förvisso ingen större vetskap om vad hon hade för sig innan vi träffades. Kanske var hon en tjuv? Det verkade inte som det…”

- Gud! Ge mig ett svar! skrek han ut i tomma luften. Vad har jag gjort som skiljer sig från alla andra? Varför dog Rolf, men inte jag? Varför tog du min fru ifrån mig? Kunde du inte varit barmhärtig och dödat oss båda samtidigt? Hör du inte, Gud! Nu syndar jag! Jag önskar jag vore död.

Han doppade fjäderpennan i bleckhornet och skrev:

”Men kanske är det, som doktor Wennergren sagt: ’Gud finns nog inte.’ Kan det verkligen vara så? Är livet en slump? Den bäst lämpade överlever! Då har jag en fråga, till alla vetenskapsmän och filosofer där ute: är jag verkligen lämpad att leva? Vad har jag bidragit med? Till ett modernt, förhållandevis utvecklat samhälle, som jag ändå tycker att vi lever i… vad har jag gjort för det? Hur har jag dragit mitt strå till stacken? På intet sätt, tycker jag själv. Egoismen är stor, inom människan. Är det den mest egoistiske som är lämpligast anpassad till världen? Min fru, hon var en god människa; hjälpte alltid allt och alla. Därför dog hon. I branden var det många hästar och grisar vars liv stod på spel. Hon skyndade in i ladan för att få ut dem. Men när hon skulle ut, så trillade en takbjälke ner; den blockerade utgången. Allt detta hände precis när jag var på väg hem. Det var mörkt vid tillfället, röken var svår att se. Men ju närmare jag kom, desto klarare blev det för mig. Branden lyste upp himlen. Jag skyndade fram till gården. Jag hörde skrik inifrån ladan. Det var Jenny! Jag sprang fram till henne, försökte lyfta bort takbjälken, men den var för tung. Och det var varmt. Jag tog hennes hand. Jag glömmer aldrig känslan! Hennes hand pressade min; både skräckslaget, men samtidigt ömt och kärleksfullt.

Jag älskar dig, sa hon till mig, gråtandes. Det blev hennes sista ord.

Hela kvällen fick jag sitta och vänta på att elden skulle dö ut. Fiolen hade jag också haft där inne. Jag hade övat där några nätter innan. Men vad är en fiol jämfört med Jenny? Henne älskade jag, innerligt. Det gör jag nock fortfarande.

Men jag, då? Jag lever fortfarande. Varför? Ja, jag har alltid varit ganska försiktig av mig. Dessutom också ganska egoistisk. Inte när det kommer till mina vänner, förstås. Men personer jag inte känner, de har jag nästan aldrig varit villig att hjälpa. Och är det kanske därför jag fortfarande lever?

Under min resa till Stockholm, fick jag höra om idel bluffmakare. De låtsades vara i nöd, satt ner på gatorna och tiggde, huttrade av kyla. En man hade skänkt en slant till en tiggare. Av denne tiggare hade han sedan blivit förföljd, rånad och nästan mördad. Tiggaren hade lagt märke till de stora sedlarna i plånboken och direkt rapporterat sina kompisar.

Naivt?

Jag lärde mig att härda ut. Det spelade ingen roll vem som frös och tiggde; en pojke, en gammal kvinna eller en man i min egen ålder, gjorde ingen som helst skillnad.

- Wennergren! utbrast gubben. Det var doktorn som blivit rånad i Stockholm, den där gången! Åh, den godtrogne fan. Ännu ett bevis:

”Mannen som blivit rånad, var min gode vän doktor Wennergren. En man som dedicerat hela sitt liv åt att rädda andra människors liv. På sjukhuset var det under kontrollerade omständigheter. Men så fort han försökte hjälpa en främling ute på gatan, så råkade han illa ut. Men vad är ett samhälle, utan tillit? – Ingenting. I grund och botten lever vi alla enligt djurrikets lagar; den starkaste – eller rättare sagt – den bäst anpassade överlever, som Darwin hävdar i sin bok. Men är det inte samhällets ansvar att hjälpa de dåligt anpassade, att passa in? För om vi kunde hjälpa dem, så skulle det väl inte finnas brott och orättvisor, eller?

Eller kommer människans girighet och begär efter att samla och döda alltid skapa orättvisor och misär?

Jag har väl egentligen alltid varit en pessimist. I alla fall sedan Jenny dog. Det var nock då som jag tappade min egentliga tro, också. Kyrkan hade ett fint budskap. Men de hade, och har fortfarande – enligt mig – ett problem: Gud finns inte.”

Gubben lutade sig tillbaka, stirrade tomt in i väggen. Ett par timmar hade hunnit gå under tiden han tänkt tillbaka. Elden hade slocknat, bränslet var slut, men snöstormen var i full gång. Gubbe gick fram till bokhyllan och ögnade igenom urvalet. Där fanns både kända och okända författare. Lokala diktare och utländska mästare. En utav hans favoriter var Don Quijote. Tidigare hade det varit bibeln. Men den hade blivit undanstött, ganska snabbt efter hustruns död. Först hade han försökt hitta svar. Men när han inte fann något, hade den mest fått samla damm. Han tog fram en diktsamling av en lokal författare, en roman av Voltaire och en tidig skrift av en okänd författare. Dessa tre tog han med till kaminen, kastade in i den och tände på. Det var enda utvägen, för att hålla värmen, tänkte han.

Mat hade han ganska gott om. Potatis fanns det flera stycken av. Men hur skulle han tillaga dem? Det fick bli på ett spett över elden. Gubben satte sig för att tillaga potatisen och samtidigt försöka värma sig lite. Den blev klar ganska snabbt – den försvann än snabbare. Gubben var rastlös – vad fanns där att göra? Någon vidare lust att fortsätta med sina memoarer, hade han inte. Han bestämde sig för att läsa lite ur Darwins bok: ”Om Arternas Uppkomst.” Han ville få förklarat hur människan blivit som den faktiskt var. Varför människan var den enda arten med högre intelligens. Han öppnade första sidan, läste. Precis såhär hade det en gång i tiden känts att läsa ur Böckernas Bok – Bibeln. Men idag?

Han var inte lika säker på sig själv längre. Om det nu fanns en Gud hade han hädat. Fanns det inte någon Gud, hade hela hans liv bestått av onödiga regler och böner; obligatoriska söndagsutflykter till kyrkan och avhållsamhet innan äktenskapet. Alla dygder hade i så fall varit till ingen nytta! Eller? Kanske var det kyrkan som hade skänkt honom den moral han hade? Utan den kanske han hade gått runt och mördat, stulit? Nej! Det ville han inte tro.

Han gick och la sig för att sova igen, men bara för en kort stund.

Efter en timma vaknade han upp igen, iskall om fötterna. Det behövde eldas mer. Men han hade inte så mycket mer som kunde eldas, tyckte han. Böckerna fanns det tio stycken kvar av, de skulle gå åt nu. Sedan fanns det förstås två ytterligare böcker; Bibeln och Om Arternas Uppkomst. Men de två kunde han väl inte elda upp? tänkte han. Bibeln symboliserade hela hans liv fram till för några år sedan. Om Arternas Uppkomst symboliserade vetenskapen och det fria livet. Men om han nu skulle bli tvungen att välja, var han inte helt säker på vilken han skulle slänga in i kaminen. Att elda en bibel… ja, det vore väl att smäda Gud? Om Gud nu fanns, det vill säga.

Hur som helst var det ett senare bekymmer.

- Den dagen, den sorgen, sa Gubben och kastade in de andra tio böckerna i elden.

Elden tog fart, gubben blev varmare.

- Vad har jag gjort med mitt liv? sa han tyst för sig själv. Nu kretsade hans tankar kring livet. Han satte sig och skrev:

”Under mitt liv här i Småland har många märkliga saker skett. Jag kan minnas hur många av mina vänner som valt att utvandra till Amerika. Det var bråda tider för ett tag sedan, många barn dog och andra hann inte ens födas, eftersom deras mödrar dog. I Amerika hade man blivit lovade land; gröna ängder, där vete växte bättre än någon annanstans och där en skörd kunde bli dubbelt så stor som i fäderneslandet. För många lät det nästan som saligheten själv. Att emigrera till Amerika, det var som att emigrera till himmelen. Min syster – jo, jag har en sådan – for dit för redan trettio år sedan. Jag har inte hört från henne sedan dess. Hon tyckte inte svenska brevbärare var värdiga att bära brev som hon rört vid. Vem vet; hon kanske redan är död sedan länge. Detta kan låta okänsligt – men ärligt talat bryr jag mig inte särdeles mycket. Jag och min syster stod aldrig varandra särskilt nära. Inte ens när våra föräldrar dog – vilket förstås är sorgligt…”

Äsch, skräp! tänkte gubben och kastade det han skrivit in i elden.

Den sista tiden i stugan gick ganska fort; han hade allt mindre och mindre att äta och ingen verkade veta att han var insnöad. Kanske hade det snöat så mycket att det var snö över hela huset? Och att det i så fall enbart såg ut som en liten vit kulle?

Kanske är det några busungar som åker skidor på mitt tak, skrockade gubben.

De tio återstående böckerna hade gått åt en efter en; det lämnade honom två alternativ, som han såg det: antingen skulle han bränna Bibeln, eller Om Arternas Uppkomst.

Gubben blev dock så rasande att han slängde in Darwins bok i elden och använde Bibeln för att klubba ihjäl sig själv med.

Hin Håles Vinterträdgård

 

» I drömmarnas land är allting möjligt och Guds rike är en dröm. Den inre fantasin kan föreställa sig både himmel och helvete. Men samtidigt vill den inte föreställa sig någotdera. Det lockar och skrämmer; drömmarnas land är himmelskt och fantasin är ett helvete. Ibland händer det saker som man inte trodde kunde hända, och ibland tror man att vissa saker som man vet inte finns ska stå och vänta bakom dörren. Det är mörkret som skrämmer människan, ty i mörkret kan ingen se. I mörkret kan inte ens en mördare se, och ändå är man rädd för att där ska stå en psykopat på lur och vänta på att få slakta. Och när man sedan får bekräftat det man tror eller inte tror på – blir man då rädd? Eller känner man sig bara stolt över att man hade rätt?«

 

 

Hin Håles vinterträdgård är en roman om en ung man som studerar till präst. Hans tankar och idéer om hur man ska nå ut till folket i ett så ateistiskt land som Sverige skiljer sig en del från den gamla pastorn han styrs av: med en ungdoms nyligen förlorade oskuld, och med en kyrklig lärare vars grundidé är att sexualiteten är orsaken till allt ont, bereder det väg till helvetets alla kval för den unga studenten.

Under en sista smörjelse hos en änka möter studenten en flicka som han förälskar sig i direkt, och det är med henne han förlorar sin oskuld. Provokatören provoceras och provokationsnivån växer i takt med att studenten bryts ned bit för bit.

Ett tag lockas han att byta religion av en vän som tillhör en buddistisk order, men en tid senare lockas han av något mycket mer drastiskt än så. Studentens dagbok fylls med det ena plågade inlägget efter det andra. Inombords är han kall, men utomhus är det sommar – precis som det ska vara i Hin Håles Vinterträdgård.

Allvar och seriositet varvas med både tragiska och komiska inslag i denna roman om livet och alla de tankar som det väcker.

 

Jag har samlat mina minnen
i en säck -
någon gammal potatissäck
min farbror tog med
hem från jobbet

Bensin har jag
efter polaren som jobbade på en mack

Brinn, säck
Brinn

Helvetet på jorden -
Det regnar

Tändstickorna är fuktiga
De bryts när de skrapas mot plånet
Friktionen utlöser inte
den minsta explosion

Glöden är sen länge borta

Hur ska jag åter finna gnistan?

Åskan skulle rensa luften
blixten tända elden

Ett dramatiskt skådespel
Som skrivet av Shakespeare -
var är du, min Ofelia?

Jag frågar en tonåring om cigg
Hon vågar inte säga nej
Jag ber henne tända den åt mig
Hon tänder den åt mig
Jag tackar och bockar
och slänger ciggen
på den bensindränkta säcken

Se dem brinna!

Minnena av en misslyckad kemiskrivning
och en julafton utan sprit
En semester utan fritid
och en arbetsdag utan jobb

Jag ser dem brinna

Minnena

Var är min syster?
Hon som ska bli brandsoldat
En tapper kvinna
som deltar i kriget mot elden

Det eviga kriget
som aldrig vill sluta

Jag ser det brinna
Minnet av mina orättfärdiga utläggningar

om att en kvinna inte klarar ett sådant yrke -
och att hennes skola är fascistisk

Var är du, min syster?

Ingen annan än du
kan stoppa dessa galenskaper

Julaftonskväll

Carl Adolf Lindahl gick längs med Österlånggatan i Stockholm, en solig dag i december. Hans svarta skor formade djupa avtryck i den snötäckta gatan. Det var julafton och det snöade lätt, precis sådär lagom mycket som man har tänkt sig att det ska göra om julen. Cylinderhatten satt på sin plats, käppen höll han i ett fast grepp med högerhanden. När han skulle titta efter vad klockan var, blev han tvungen att stanna upp och ställa ned den stora säcken han släpade över ryggen. Carl Adolf hade tillägnats det ärorika uppdraget att agera jultomte denna glädjens dag, och hade därför en säck full med julklappar från hela släkten att kånka på.

Klockan var kvart i ett, såg han. Då hade han gott om tid på sig. Han skulle kanske till och med hinna ta sig en sup innan utdelningen? Men det var nog bäst att hålla sig borta från det, tänkte han. Ungarna kunde ta illa upp om tomten luktade sprit, kanske rycka honom i skägget!

Han svängde in på Skeppar Karls Gränd och gick in i första porten till vänster. Han gick upp till andra våningen, men var tvungen att stanna på vartannat trappsteg för att hämta andan. Han plingade på dörren där det stod Lindahl på. Lägenheten tillhörde Carl Adolfs bror Börje. Börjes fru Lisa – en mycket vacker kvinna med blont, långt hår och blå ögon – öppnade.

-         Nej, men är det inte tomten! Vad roligt, barn, sa hon.

-         Ho ho ho, jo visst är det tomten! sa Carl Adolf andfått och ställde ner säcken.

-         Kom in, kom in kära du.

Carl Adolf tog av sig överrocken och hängde upp den prydligt. Under var han klädd i en röd tomtedräkt. Lösskägg behövde han inte eftersom ett stort, blont skägg prydde hela hans ansikte.

Lisa gick ut i köket. Carl Adolf följde efter.

-         Finns det några snälla barn här? frågade han.

-         Jo då, svarade Lisa.

-         Och stygga också? undrade Carl Adolf och gav Lisa en dask på stjärten.

-   Åh, du milde! skrek hon till och gav ifrån sig ett häftigt skratt. Vad sysslar du med, Carl Adolf? Det blir nog inga julklappar åt dig inte, skrockade hon.

-         Var inte så säker på det, Lisa, svarade Carl Adolf självsäker och älskvärt.

-         Hallå, vad händer där ute? hörde man Börje ropa.

-         Tomten är här! ropade Lisa.

Börje kom ut till köket.

-         Nej, men dra mig baklänges, är det inte min kära broder Carl Adolf?

-         Tyst på dig, Börje, sa Lisa. Barnen kan ju höra, då avslöjar du att det inte är riktiga tomten, dummer.

-         Ja ja ja, det är väl inte så noga. De är ju stora, borde snart lära sig att tomten egentligen bara är en tjock gammal gubbe vid namn Carl Adolf Lindahl! sa Börje skämtfullt.

-         Tjock och tjock, svarade Carl Adolf. Snarare väldigt mätt och väl rustad inför eventuell svält!

-         Du kommer väl aldrig behöva svälta, broder? Hur är det med strupen förresten? Torr? Kom så ska du få dig en jävel!

-         Nåväl, en liten en då…

Herrarna gick ut i vardagsrummet. Bredvid den väldekorerade julgranen med stjärnan i topp, satt tre barn och lekte; flickan med sina dockor och pojkarna med sitt schackspel. En incident hade avbrutit spelet mellan de båda pojkarna. Den glasögonbeprydda 12-åringen hävdade att den yngre brodern hade fuskat. Det hade han också, men ville inte erkänna sin din låga intelligens vad gäller schack, varpå han hade kastat kungen rätt i ansiktet på den äldre brodern, vars ena glasöga spruckit. Pojkarna låg nu och rullade runt på golvet, brottades för att visa vem som egentligen bestämde.

-         Kain och Abel, ropade Börje ilsket. Lägg av med det där!

Börjes akademiska humor och känsla för psykologiska experiment hade gått så långt att han låtit döpa sönerna till Kain och Abel.

-         Tänk på att tomten är här!

-         Äsch, vem bryr sig om tomten! hade den yngre pojken sagt.

-         Ja, vem bryr sig om honom? Alla vet ju att det bara är Carl Adolf som klätt ut sig, tillade den äldre, varpå den 5-åriga systern började gråta och hennes efterföljande jular för alltid kom att vara förstörda.

-         Se nu på din syster, Kain! sa Börje. Hon gråter.

-   Hur ska jag kunna se henne med bara ett glasöga, va? I så fall gråter hon halvhjärtat vad jag kan se…

-   Det var det fräckaste! Gå ut i köket och hjälp mor med maten, båda två! vrålade Börje. Lotta, gråt inte. Kain menade inte vad han sa. Klart att Carl Adolf… eller vad säjer jag, tomten finns på riktigt.

Flickan slutade gråta och fortsatte leka med sina dockor i lugn och ro. Carl Adolf och Börje gick fram till den antika jordgloben, som var på ett ungefär 70 cm i diameter. Han öppnade den, så att halva ekvatorn stod rakt upp i taket. På så sätt liknade globen en väldig tiger vars tänder bestod av spritflaskor och som kommit för att sluka flickan. Lotta sprang förskräckt ut till köket med gråten i halsen och kramade om modern runt benet.

-   Gud vad den där flickan är lättskrämd, suckade Börje. Vad vill du ha att dricka då, tomten? Julmust kanske?

-   Förvisso borde jag väl dricka must. If i must, I must, skojade Carl Adolf som gått en tvåveckors kurs i det engelska språket.

-         Ja ja ja, men vi spetsar den med lite rom så blir det bra. Cigarr?

-         Ja, tack.

Börje visade Carl Adolf ut i arbetsrummet. Där inne fanns ett bord de kunde sitta vid. Det lilla rummet omgärdades av bokhyllor fulla med böcker. Det fanns även ett pipställ, en cigarrsnoppare och en uppstoppad uggla. Männen satte sig ned.

-         Förbannat fin dag idag, Carl Adolf. Det måste varit angenämt att spatsera hemifrån en dag som denna, inte sant?

-         Jo då, det var inte att klaga på, svarade Carl Adolf och tände sin cigarr.

Under en stunds tystnad satt männen och njöt av sina cigarrer och drinkar. Carl Adolf såg sig omkring och kikade efter nya tillskott i boksamlingen. Röda Rummet av Strindberg hade funnits där sedan utgivningsdatum, oerhört välbehållen för att vara två år gammal. Brott & Straff syntes också, men även Pickwickklubben och Oliver Twist. Däremot såg Carl Adolf något han aldrig lagt märke till tidigare; Sherlock Holmes äventyr, av Arthur Conan Doyle.

-         Vad är det där? frågade Carl Adolf?

-         Vad för något?

-         Sherlock Holmes!

-         Åh, den… svarade Börje eftertänksamt. Det är någon privatdetektiv som löser brott i London. Läser den mest för avkoppling, och för att studera tankebanor. Kan vara mycket tillfredsställande om man studerar psykologi, som jag ju gör.

-         Nåväl…

-         Nämen, Otto! Är du redan här! avbröt Börje.

En äldre herre hade mitt under bokkonversation klampat in i rummet med ett nöjt leende på läpparna. Han hade monokel och ett långt, stripigt, vitt skägg. Mannen var far till Carl Adolf och Börje. De båda sönerna reste på sig och välkomnade honom med kärleksfulla kramar.

-         Var har du doktorshatten, far? Glömde du den i Lund? sporde Börje.

-         Jag orkade inte ta med den, förstår ni, pojkar. Jag får så ont i nacken! svarade fadern med djup stämma.

-         Du kunde väl tagit något stärkande innan du kom hit, pappa? skrattade Carl Adolf.

-         Ja, det kunde du gjort! instämde Börje. Vill du ha något nu, kanske?

-         En konjak skulle sitta fint. Eller en whisky… punschbålet ordnar jag först till maten.

Börje gick ut i vardagsrummet för att hämta in ett par flaskor och några glas.

-         Var har du frugan då, Carl Adolf?

-         Äsch, hon är hemma… sjuk som vanligt.

-         Jaså, vad har hon dragit på sig för åkomma i år då? inflikade Börje som hunnit in i rummet igen.

-         Jag vet inte, började Carl Adolf. Påssjuka, kanske… eller så var det scharlakansfeber.

-         Eller klaustrofobi? sa Börje skämtsamt.

-         Nog för att din lägenhet är ganska liten i jämförelse med vår, Börje… men jag tror knappast hon skulle lida av någon form av klaustrofobi, svarade Carl Adolf.

-         Nu ska vi inte vara såna, avbröt fadern.

-         För all del. Men jag undrar bara varför Carl Adolf fru alltid hittar på ursäkter och sjukdomar varje gång hon blir inbjuden att träffa oss… är hon rädd för mig? Eller har jag fel rakvatten?

-         Det tror jag då rakt inte, sa fadern med betoning på rakt.

Alla tre herrarna skrattade högt i kör.

-         Man förstår allt vad du fått din förmåga till ordvitsar ifrån, Carl Adolf.

-         Ja, kära bror, jag har alltid varit den lyckligt lottade, vad gäller intelligens och humor… men när det kommer till fruntimmer har du alltid varit steget före.

-         Förvisso, svarade Börje med ett brett grin.

-         Ja du, min käre bror. Lisa ska du va väldigt nöjd med. Hennes stjärt är bedårande.

-         Må så vara. Det är inget fel på din fru heller, för den delen.

-         Äsch… den käringen.

-         Jaja, pojkar! Sluta kivas nu… förresten; när kommer Ingolf? För det var väl så han hette? Din svåger, alltså?

-         Nej, far… han heter Ingmar, inte Ingolf. Och han borde komma närsomhelst. Vad är skrället? Redan halv två? Ja, då är han nog här när som helst…

-         Vem menar ni? Lisas bror? frågade Carl Adolf.

-         Ja, han, ja.

-         Den stroppen!

-         Ja… han, ja. Men det är Lisas enda bror, och han har ingen att fira julen med. Vad ska jag göra?

-         Inte mycket att göra åt det, sa fadern. Jag tycker han är en mycket bra karl. Arbetsam och vänlig…

-         Och en urbota idiot, stack Carl Adolf in.

-         Vem då? frågade Ingmar, som just hade hunnit träda in i rummet för att hälsa.

-         Huvudkaraktären i Fjodor Dostojevskijs mästerverk ”Idioten”, sa Carl Adolf snabbtänkt.

-         Ja den fan, han är en riktig idiot, tillade Börje.

-         Raskolnikov, menar ni? frågade Ingmar.

-         Nej, den andra, försökte Börje förklara.

-         Karamazov?

-         Vem av dem? påpekade Carl Adolf. Aleksej? De var ju fyra!

-         Nej, den förste! Kan inte dra mig till minnes vad han hette.

-         Äsch, strunt i det nu, Ingmar! Här har du min bror, ni har ju setts ett par gånger.

-         Jo då, Carl Adolf har jag stött på i diverse sammanhang.

-         Intressant. Och här är vår far, Otto, som du också träffat.

-         Charmerad! sa Otto med eftertryck.

Ingmar slog sig ned bredvid Börje. Två herrar satt på vardera långsidan av bordet. Carl Adolf hade hunnit röka färdigt sin cigarr och plockade istället upp pipan som han stoppade med tobak. Börje hällde upp ett glas konjak åt svågern.

-         Nää, om vi kanske skulle ta och sjunga lite? föreslog Otto.

-         Det låter som en trevlig idé, instämde Ingmar.

-         Ja, jag kan hämta våra studentmössor som ligger gömda här borta, sa Börje. Har du nån med dig, Ingmar? frågade han.

-         Nej, den glömde jag hemma, jag ber om ursäkt.

-         Pappa, hade du bara orkat ta med dig din doktorshatt, hade ju Ingmar kunnat låna din studentmössa.

-         Jaja, han får väl vara utan, det spelar väl ingen roll!

-         Nej, strunt samma. Här, Carl Adolf, har du din… och här är din pappa.

-         Du kan ta förstastämman, pappa, beordrade Carl Adolf. Så sjunger jag och Ingmar andrastämman och Börje följer med så gott han kan.

-         Låter bra! instämde alla och nickade.

Herrarna stämde upp i diverse julsånger. Det svängde riktigt bra emellanåt, i alla fall vad de själva tyckte. De drack och rökte och hade en riktigt trevlig stund tillsammans inne i arbetsrummet.

-         Vad är det som luktar? utbrast någon.

-         Otto har släppt, sig!

-         Det har jag inte alls, vad ni är löjliga! försvarade han sig.

-         Jo, det måste vara du, sa Ingmar. Det kommer från ditt håll.

-         Jaså, det säjer du! Och om det nu, mot förmodan, skulle komma från mitt håll… hur skulle det då kunna blåsa mot dig? Det är ju vindstilla för bövelen!

-         Inte vet väl jag det? Men så är det i alla fall.

-         Mina herrar, instack Carl Adolf. Inte ska vi bråka över en sådan här struntsak? Dessutom ska vi snart till att äta. Jag tror bestämt att Lisa och Hilda, ja alltså köksan det vill säga, snart är klara att servera julmiddagen.

-         Ja, jag kan gå ut i köket och titta efter, aviserade Börje.

Börje gick alltså ut i köket medan de andra fortsatte sjunga lite lätt. Kain och Abel hade just börjat ett nytt parti schack som även det slutat i ett himla ståhej. Denna gång orkade inte Börje riktigt bry sig. Han såg att lilla Lotta satt och grät. Han frågade om hon ville följa med ut i köket istället. Hon nickade och torkade bort tårarna i ansiktet med sin rödvita madickenklänning, gick fram till sin far och tog honom i hand.

Ute i köket hade Lisa och Hilda fullt upp med att koka gröt, steka köttbullar och prinskorv, värma Janssons Frestelse och hiva upp rödbetssallad på ett fat. Sillen skulle ur sina burkar och snapsglasen skulle dukas fram ur vitrinskåpet.

-         Hur går det för er? frågade Börje.

-         Jo då, det går nog bra, svarade Lisa stressat. Men alla gäster är ju inte här ännu.

-         Vad menar du? sa Börje förvånat.

-         Men säj inte att du glömt bort moster Greta och hennes väninna Ragnhild.

-         Herre gud, dem hade jag helt glömt bort! Jag som har slut på sherry…

-         Ja, du ska nog se att de klarar sig i alla fall, Börje. Eller vad tror du, Hilda?

-         Jo, nog klarar de sig allt, frun.

-         Men punschbålet då! Har vi tillräckligt med glas? Åh, du milde… hur kunde jag glömma tant Greta?

-         Det ordnar sig, Börje, bry dig inte om det nu. Du kan duka så länge, om du vill.

-         Duka? Är det något för en karl? vrålade han och gick ut från köket och utmanade sönerna på ett parti schack.

-         Han ska då alltid överreagera, sa Lisa uppgivet till Hilda.

Inne i arbetsrummet hade sången tystnat.

-         Vad är klockan? frågade Carl Adolf Ingmar.

-         Två.

-         Två?

-         Ja.

-         Och far min har redan hunnit somna! Det var då förskräckligt. Måste vara spriten… suckade Carl Adolf.

-         Ja, kanske man skulle passa på att sova lite, sa Ingmar. Om man nu ska orka stanna uppe till julottan.

-         Ja, gör det för all del! sa Carl Adolf.

Ingmar lutade sig tillbaka i stolen och somnade in tämligen snabbt. Under några minuter kunde Carl Adolf sitta inne i rummet och njuta av tystnaden och klockan som tickade med jämn takt. Ända tills Ingmar började snarka.

Ingen fara skedd, tänkte Carl Adolf, eftersom Lotta just trätt in i rummet.

-         Tomten? sa hon.

-         Ja, min lilla flicka, svarade han. Vad har du på hjärtat?

-         Är du riktiga tomten? sa hon ledsamt.

-         Ja, men kära nån då… sa Carl Adolf eftertänksamt. Det är självklart jag är riktiga tomten. Kom! Sätt dig i mitt knä.

Lotta gick försiktigt fram till Carl Adolf och tittade upp mot honom. Han log mot henne, men hon var fortfarande lika ledsen och snörvlade till och från. Carl Adolf lyfte upp Lotta och satte henne i sitt knä.

-         Ser du mitt skägg, Lotta? frågade han vänligt.

-         Ja, det gör jag…

-         Ryck i det, så ser du att det är äkta.

-         Jaha.

-         Aj!

Carl Adolf skrek till så högt han kunde för att övertyga flickan om att det gjorde ont. Ingmar vaknade och ryckte till av skriket. Han flög ur stolen.

-         Vad är det, Carl Ad… äh, tomten? frågade han förskräckt.

-         Lilla tösen här ryckte mig i skägget, för att se om jag var äkta... och det var jag visst!

Lotta fortsatte att rycka i skägget och utbrast i skratt. Hon var lycklig. Tomten fanns på riktigt, tänkte hon. Efter ett tag blev hon tillsagd att sluta, annars skulle hela skägget ligga på golvet till slut, menade Carl Adolf och gav ifrån sig ett skratt med djup stämma.

-         Gå ut i köket och hjälp mamma du, så ska vi snart dela ut julklappar, beordrade han henne.

Lotta lydde.

-         Fin unge den där Lotta, sa Carl Adolf.

-         Ja, visst är hon det, svarade Ingmar.

-         Synd att de valde dig till gudfar bara, sa Carl Adolf och drog en djup suck.

-         Äsch, det kvittar väl…

-         Säj inte det. Snart kanske det kommer en dag då både Börje och Lisa mister livet, vem vet? Då är det du som tar hand om Lotta.

-         Ja, men du fick ju Kain och Abel som gudsöner.

-         De rackarungarna… den ena lär väl ha ihjäl den andra innan vi vet ordet av, så mycket som de bråkar! Jo, då! Det säjer jag dig allt! Vi ska va glada om de båda är i livet innan de uppnått myndig ålder.

-         Vad du är löjlig, suckade Ingmar.

-         Nå väl! Men ack, se på tusan, har du sett på far min! Trots allt skrikande sover han fortfarande. Är det liv i gubben?

Här reste sig Ingmar och petade på fadern, Otto, som surt muttrade något ohörbart.

-         Han lever nog! sa Ingmar.

-         Vad är klockan! Jag är rastlös. Äsch! Det var icke så länge sedan jag frågade. Kan inte gått mer än en kvart. Vad ska vi hitta på, Ingmar! Pipa? Ja! Vi röker lite pipa. Hämtar du stället? Eller ska jag hämta stället, istället?

Ingmar kunde inget annat än hålla med. Det var en satans seg julafton, tänkte han, men skröt inte om sin tanke. Han var nog inte ensam om den, för den delen. Han skruvade sig på stolen, försökte nå efter pipstället, men föreföll vara för kort i rocken.

-         Det var då själva… fan! skrek han irriterat.

Ingmar blev tvungen att resa på sig. Han hämtade pipstället, som innehöll 10 pipor av olika former, alla i trä, och ställde ner det på bordet. Carl Adolf gav tecken att Ingmar kunde få välja först. Denne valde då en böjd pipa i mörkt trä, svart skaft. Carl Adolf greppade den enda raka.

-         Nej! Inte ska du behöva röka sån där billig tobak. Min bror köper bara de uslaste svenska märkena. De smakar surt. Påminner om regnsjukt hö, eller något dylikt äckligt föremål. Nej! Ta istället från min tobakspung. Här! Varsågod! Tobak av finaste kvalité – Mac Baren; skotskt om jag inte misstar mig. Brittiskt i varje fall!

Ingmar som med andan i halsen knappt hade hunnit sätta sig, tog emot tobaken och tackade och bockade. De båda herrarna stoppade sina pipor med omsorg. Ingmar hann nå tändsticksasken först, så Carl Adolf passade istället på att skruva upp sitt fickur.

-         Är du hygglig och skickar tändstickorna när du är klar? – Tack, hyggligt.

De båda herrarna satt tysta under några minuter, rökte sina pipor och funderade på sitt. Ingen hade för avsikt att bryta denna så komfortabla tystnad heller, för den delen. Carl Adolfs charad lyckades bra, egentligen tyckte han inte om Ingmar; han ansåg att han var en riktig stropp. Ingmar, å andra sidan, tyckte Carl Adolf var en riktig stropp. På något sätt så slog dessa två faktorer ut varandra, ungefär som en dubbelnegation blir något positivt, eller at subtraktion av något negativt blir positivt enligt matematikens fundamentala räkneregler. Nu var dock ingen av dessa båda män så bildade inom matematiska vetenskapen, att de hade hjärna nog att räkna ut något sådant. Om än Carl Adolf inte tyckte om Ingmar, trodde han ändå att Ingmar tyckte om honom. Samma sak gällde för Ingmar.

Ute i köket var de flesta förberedelserna klara. Moster Greta och hennes väninna väntades komma vilken minut som helst. Lisa dukade fram tallrikar på det långa bordet och Hilda ställde fram punschglas för åtta personer. Totalt var de en skara om elva, men barnen var naturligtvis på tok för små att njuta av spritdryckens pikanta sötma.

När tanterna ringde på dörren skyndade sig Lisa ut i farstun för att öppna. De båda fick ett varmt välkomnande och omkramades av såväl Lisa som Börje. Carl Adolf kom också fram och gav de båda damerna varsin puss på kinden. Ingmar höll sig mest i bakgrunden, orkade inte prata med de äldre. I alla fall inte för stunden.

-         Då tänder väl jag eld på punschbålet då! sa Carl Adolf glatt.

-         Nej men inte ska väl tomten göra det. Skägget kan fatta eld! Seså. Det är nog bättre att jag tar hand om den saken.

-         Som du vill, Börje. Jag kan väl åtminstone hälla upp punschen i skålen, medan du hämtar tändstickorna då. Ja! Det blir bra, Börje… Lotta, spring och väck farfar är du snäll. Han brukar ju bli alldeles eld och lågor av bålet.

Lotta sprang ut och väckte Otto som flög ur stolen så fort han uppfattade ordet punsch. Carl Adolf hällde upp spriten i en silverskål och bad Börje skynda sig på. Alla samlades runt det lilla sidobordet där punschbålet stod. Börje tog en tändsticka, drog det snabbt mot tändplånet. Det fräste till med en gång. Han lät elden tillta på tändstickan ett tag, för att sedan tända eld på punschen. Alla hurrade. Barnen fängslades över elden.

Det var något mystiskt över eld, det höll de flesta med om. Det hade alltid fascinerat människan, ända sedan man först bemästrat den. Eld kunde hjälpa folk att få varm mat på bordet och inte frysa ihjäl. Samtidigt kunde det ödelägga en hel stad, ja nästan ett helt land, tänkte Lisa och påminde sig om när en lada med hö hade fattat eld när hon var liten och fortfarande bodde på gården i Dalarna med sina föräldrar. Elden hade inte bara slukat allt hö. Den hade även spritt sig vidare till den närliggande ladan och tvingat fem grisar och tio goda mjölkkor sätta till livet i det brinnande infernot.

Börje bjöd alla att sitta ner. Men innan de fick sitta höll han ett litet jultal.

-         Kära vänner… jag är än en gång glad över att vi kunnat samlas här, i detta enkla hem. Jag är väl ingen överdrivet skicklig talare, så jag ska inte plåga er allt för länge…

När man fick höra det påståendet skrattade alla i kör och instämde.

-         … men jag vill ändå försöka framföra mitt budskap. För det första vill jag skänka en tanke till min älskade bror, Carl Adolf, som tråkigt nog inte kan närvara här… inte i år heller, nej. Men, precis som alltid, har han skickat en ersättare som alla barn uppskattar – Tomten. Kanske är det tack vare honom alla jular blir så lyckade? Vem vet. Eller är det kanske bara tack vare att alla i detta rum är så goda människor? Ja! För det är ni.

-         Kan vi få äta någon gång? utbrast Kain.

-         Ja, jag är hungrig, instämde Otto.

-         Dessutom vet alla att tomten egentligen är Carl Adolf, sa Abel stolt.

-         Ne, det är han inte alls, instack Lotta. Jag har dragit i hans skägg, det är äkta!

-         Sluta nu, Abel. Det är visst riktiga tomten. Eller hur, tomten?

-         Ja, och jag vill ha min gröt! skrockade tomten Carl Adolf med djup stämma.

-         Ja, men så ät då! sa Börje milt. Jag vill dock framföra mitt budskap. och mitt budskap är enkelt – jag älskar er alla här. Men äsch, det vet ni! Låt nu maten smaka. Det är som vanligt Lisa och vår underbara hjälpreda Hilda som har lagat den. Varsågoda, ta för er!

Sällskapet började ta för sig av den goda maten. Kain och Abel lassade upp kilovis med köttbullar, ty de gillade enbart köttbullar. Lotta, däremot, hade en speciell favorit; sill. Hon var nog den enda barnunge som tyckte om sill, tänkte Otto, vars favorit var sylta.

När alla hade satt sig ner, gick Börje runt med brännvinet och fyllde på i de tomma glasen.

-         Mer, Börje! beordrade Otto. Min strupe är så förfärligt torr.

-         Jaja… suckade Börje uppgivet och fyllde på till kanten. Otto blev tvungen att dricka snabbt, utan att lyfta glaset, för att inte spilla med sina darriga händer.

-         Ska vi inte till att sjunga? frågade Carl Adolf med en kärleksfull stämma.

-         Jo, det tycker jag allt! instämde Lisa.

De vuxna höjde sina glas med brännvin, utom moster Greta och hennes väninna som istället valt sherry. Carl Adolf tog ton:

-         Heeeelan går…

Herrarna tog i för kung och fosterland. Damerna var lite mer skygga och ville helst inte anstränga rösterna. Men vad sjutton, det är ju bara jul en gång om året, tänkte Lisa och klämde i så att hon nästan överröstade herrarna ensam.

-         Skål, allihopa, skål! sa Otto med glädje och tog helan.

Såhär höll de på i ungefär en timma; god mat varierades med sånger och supar ända tills ingen förmådde äta mer. Till slut orkade inte ens Carl Adolf ta en tugga till. Och ändå var hälften av gröten kvar.

-         Det var tråkigt att ingen fann mandeln i år, sa moster Greta.

-         Ja, höll Lisa med. Det börjar bli dags för Ingmar att gifta sig tycker jag.

-         Äsch, vad ni är löjliga! sa Ingmar tvärt. Jag blir aldrig kär i kjoltyg…

-         Nähä, nej… då får du väl hitta en ordentlig karl som kan försörja dig då! sa Börje, och fick alla att brista ut i skratt.

-         Ja, haha! Hör på maken! instämde Carl Adolf. Har du tur, Ingmar, kanske du kan hitta en karl som har barn sedan tidigare också, så slipper ni försöka er på den proceduren. Det kan bli ganska svårt, två karlar emellan, vad jag förstått. Nå! Nog om det. Jag ser att du rodnar. Är du blyg? Nej! Du är arg snarare, ja. Gramse? För all del, jag förstår dig. Men fortsätt va ilsken, det gör dig nog gott. I bästa fall kan du kanske få anställning som kamin hemma hos mig – du kokar ju av ilska!

Här reste sig Ingmar rosenrasande. Carl Adolf bad honom att kalmera sig varpå han fick grötskålens hela innehåll kastat över sig.

-         Nej, nu! röt Carl Adolf, slet av sig tomteluvan och gav fickuret till brodern, ty det var dyrbart.

-         Jag vill inte slåss, sa Ingmar ångerfullt.

-         Inte jag heller… men när du beter dig såhär, som en riktig barnunge! då blir jag allt tvungen att tillrättavisa dig! Men inte med våld! Åh, nej… vi ska spela schack! Se så! Kain, Abel! Ni hämtar pjäserna. Lotta, du hämtar brädet. Snälla, söta, rara Lisa, kan du vara så snäll och hjälpa mig med gröten. Skägget är ju alldeles kladdigt.

Lotta sprang ut till vardagsrummet för att hämta schackbrädet. Gråtande kom hon tillbaka och undrade vad det hade tagit åt tomten. Varför var han så arg på Ingmar? undrade hon. Ingen svarade.

-         Hm. Ja! Jag har alltid sett dig som familjens svarta får, Ingmar, därför spelar jag med vita pjäser. Jag är ju ändå tomten!

-         För all del. Då är det ditt drag.

De båda herrarna stirrade på varandra med uppspärrade ögon och gjorde sina drag. Matchen varade i ungefär en halvtimme, innan Ingmar beordrade sin konung på en självmordsräd. De båda tävlande höll med om att det började bli dags för julklappsutdelning och att fejden var synnerligen barnslig.

Man samlades kring julgranen. Barnen var uppspelta, spända över vad de skulle kunna tänkas få. Lottas önskelista var lång. När man sträckte ut den blev den nog en hel meter, minst. Hon hade rangordnat det hon önskade sig, så det som var högst upp ville hon helst ha. Och ju längre ner på listan man kom, desto mer besviken skulle hon bli.

Carl Adolf, som agerade tomte i år, gick fram till julgranen. Skägget var fortfarande lite kladdigt efter gröten, men man hade försökt så gott man kunnat.

-         Då ska vi se! Finns det några snälla barn här!

Tystnad

-         Jaså, inte det?

-         Jo! Här, tomten.

-         Ja, Lotta, förstås. Du har varit en riktigt snäll flicka i år, har jag hört. Du kan de tio buden utantill och välsignar din käre farbror, Carl Adolf, lite mer än alla andra innan du går och lägger dig. Mycket bra! Då så. Nå! Ett, två, tre och fyra paket. Varsågod, Lotta! God jul.

-         Tack, tomten!

Flickan sken utav glädje. Hon tog emot klapparna, kramade om tomten så hårt att denne nästan tappade andan. Med ett ryck öppnade hon klapparna.

-         En violin! Åh, tomten, vad du är snäll!

Föräldrarna hade noga noterat barnets musikalitet. Hon hade länge nynnat på olika låtar och vid dylika tillfällen hävdat att hon ville spela ett instrument.

De andra i familjen fick lite allt möjligt som kunde vara bra att ha. Lisa fick en balklänning till nyår; Börje fick en frack; Kain och Abel fick ett par nya schackpjäser (dessa skulle förhoppningsvis hålla om man slängde dem i väggen); Ingmar fick en fluga och tanterna fick lyckligtvis en flaska Sherry – och därmed var deras kväll räddad. Carl Adolf lämnade ett litet paket vid granen, som han själv skulle få öppna lite senare. Efter utdelningen gick han ut i hallen, klädde om och plingade på dörren igen. Lotta sprang för att öppna.

-         Farbror Adolf! tjöt hon av glädje.

-         Haha! Lotta! sa han och slängde upp henne i famnen. Hur mår du?

-         Jag är så lycklig. Jag fick en violin.

-         Nämen! Av vem? Tomten?

-         Ja.

-         Har han redan varit här? Åh, då missade jag honom i år igen, då!

-         Farbror Adolf… ditt skägg är kladdigt.

-         Åh, jaså är det? Hm! Nå! Din faster slängde gröt på mig, jag måste ha sagt något dumt. Jag vet inte.

-         Kanske har du kallat henne ragata? sa Börje.

-         Nej, då.

Carl Adolf satte ner Lotta som med ens sprang in i vardagsrummet och började öva violin.

-         Här, min bror. En present!

-         Men! Vi hade ju kommit överrens: ”Inga presenter i år – onödiga utgifter.”

-         Jag kände för att ge dig en i alla fall.

Här blev Carl Adolf tårögd och kramade om sin bror.

-         Se, så! Öppna det, då.

-         Ja, det ska jag. Nämen! En ny rakborste!

-         Ja, det är äkta grävlingshår, förstås. Exklusiv. Köpt i London, av min käre kollega. Han var där på julbord här om dagen.

-         I London?

-         Ja, Baker Street. Sedan köpte han en skjorta på Savile Row.

-         Så klart!

Tystnad – en komfortabel sådan.

-         Just det, Carl Adolf! När reser du?

-         Det blir i övermorgon, redan. Det är ju en bit, så att säga! Först tåg, sedan båt för att ta mig över till kontinenten… och ja, sedan tåg igen ner till Wien.

-         Åker du ensam?

-         Ja, det blir så.

-         Du ser nöjd ut!

-         Nå! Det blir skönt att komma ifrån Karin ett tag. Det känns som att det går utför i äktenskapet. Inga barn har vi och nu är hon väl för gammal för det. Glädjen är borta sedan länge. När jag kommer hem stirrar hon tomt på mig och säger ”Vad?” Då svarar jag ”Jag har inget sagt.” Varpå hon sätter sig i soffan igen och röker en cigarett. Vi orkar inte ens gräla. Å andra sidan: vad har vi att gräla om? Jag har min älskarinna, hon finner sig i det. Varannan vecka kommer hon till mig, min älskarinna, Malin. Jag och en journalist har delad vårdnad om henne. Det blev så.

-         Jag förstår helt och hållet!

-         Så bra, då. – Nej! Kanske vi ska ta oss en sista sup till?

-         För all del!

Herrarna gick in i rummet och tog en sup med fadern och svågern. Kvällen fortsatte med sång och rökning för herrarna. Damerna satt ute stora vardagsrummet där de drack sherry och la patiens. Barnen hade hunnit lägga sig för en stund sedan. De var trött och visste vad som väntade: om inte alls många timmar var det dags för Julottan.

 

Andra Kapitlet                                         Julottan

Det var tyst i lägenheten. Det enda man kunde höra var den stora moraklockan i allmogestil som tickade. Alla sov. Otto hade somnat i stolen; Carl Adolf låg på soffan och Ingmar hade lagt sig raklång under granen; damerna hade förstås fått sova i sängarna.

Den stora visaren tog ett skutt till trean. Klockan började klämta – det var dags för samtliga att stiga upp. Den första att vakna var Otto. Gubben hade alltid varit morgonpigg. När han var ung gick han upp klockan fem, men allteftersom han blivit äldre och sovit på mer utspridda tider, hade han vaknat allt tidigare och tidigare; så tre på natten var inget märkvärdigt egentligen.

Det blev Otto som fick väcka de andra. Med stormsteg gick han ut i köket och hämtade en kastrull och en slev. Han smög sedan fram till Ingmar. Helt sonika började han banka på kastrullen och vråla rätt i örat på honom.

-         Vad ända in i glödheta! vrålade Ingmar förvirrat med uppspärrade, tumlande ögon. Han såg praktiskt taget ut som en fågelholk.

-         Julotta! sa Otto med ett brett grin.

-         Ja, det vet jag väl.

-         Marsch!

Nu blev det livat i hushållet. Oväsendet hade väckt varenda kotte. Till och med de äldre damerna var uppe och rörde på sig. Man klädde sig i finkläder, kammade till håret. Damerna sminkade sig; Kain och Abel spelade schack. Herrarna satte sig i rummet och tog en drink och rökte sina pipor.

-         Snart dags att gå, då, deklarerade Otto.

-         Ja, det är nog bäst att vara ute i god tid. I Tyskan brukar det bli fullt med folk, eller hur, Börje?

-         Det är sant, Carl Adolf. Dessutom är det mycket snö ute; kan vara jobbigt för fruntimren och barnen att gå! Se på fan! Ingmar, den rackaren har somnat igen!

Här reste sig Börje och vrålade, ännu en gång, rakt i Ingmars öra. Denna ryckte till och välte ut sitt glas med konjak.

-         Nä! Om man skulle ta och börja röra på sig. Det är ju trots allt knappt en halvtimme kvar, sa Carl Adolf och reste på sig.

-         Ja, kom nu, Ingmar!

-         Ja, ja, Otto. Det är förstått! svarade han vresigt.

Herrarna begav sig ut i hallen där de tog på sig överrockar och mössor. De märkte att damerna redan var påklädda och dessutom hade fått vänta i tio minuter på dem.

-         Dags att komma nu? Vi har ropat! sa Lisa.

-         Jaja! Vi hörde väl inte! svarade Börje lugnt.

Kain öppnade dörren och gick ut; efter honom kom brodern. Lisa höll Lotta i handen och började gå ner för trappan. Återstoden av sällskapet makade på i långsam takt. Knappt någon orkade lyfta på fötterna.

När de kom ut på gatan fanns där hur mycket folk som helst – alla på väg till kyrkan. Börje nickade åt tidningsförsäljaren; Carl Adolf såg en person han helst ville undvika och åtgärdade det genom att huka sig bakom Lisa och Börje.

-         Carl Adolf! ropade en karl. Är det du som gömmer dig där! Kom fram! Du är skyldig mig en hel tia, din urbota idiot!

-         Hjälp mig, Börje! viskade Carl Adolf. Det är ockraren!

-         Vad sa du! Har du lånat pengar hos juden!

-         Ja, men det var för länge sedan! Jag har bara inte orkat gå till honom, han bor ju satans långt bort!

-         Vad du är barnslig, Carl Adolf! Gå och betala honom nu!

-         Ska jag skämma ut mig offentligt? Är du inte riktigt klok! Dessutom har jag inte pengarna med mig. Jag tog bara med mig lagom till kollekten och en liten buffert för cigarrer!

-         Kom nu! sa Börje och tog Carl Adolf i fast grepp om armen.

-         Där är du ju, Carl Adolf! sa ockraren. Ge mig mina tio kronor, på stört!

-         Carl Adolf har inte tillräckligt med sig, förklarade Börje. Men! Jag kan betala at honom, så är den saken ur världen.

Börje gav juden sina tio kronor.

-         Nå! Tack, då, herrn! sa juden och lyfte på hatten.

Carl Adolf stod där och skämdes, sa inte ett knyst. Han bestämde sig trots allt för att bocka och lyfta på mössan.

Börje blev träffad av en snöboll och skrek till!

-         Haha, nej men är det du, Einar!

-         Ja, det är jag, Börje! Så glad jag är att se dig.

-         På väg till julottan du också?

-         Så klart!

-         Ja, vad annars…! Ja, nåväl… vad sa du…? Ja, för all del, God jul på dig också, Einar! Ja, hej då. Vi får se till att ta och höras en annan gång. Vi har mycket att ta igen efter en svunnen barndom, du och jag… Se på mig, nu står jag här och blir sentimental. Alldeles tårögd till på köpet! Nej, min kära Einar, dig har jag alltid beundrat. Spelar du fortfarande cello? Klart du gör. Hur går det? Står du dig?

-         Det är lite knapert, ärligt talat. Folk börjar glömma alla de stora kompositörerna, förstår du, Carl Adolf. Ibland får jag spela med kvartetten på bjudningar hos översittarna på Östermalm… förlåt? Ja, precis sådana som du, Carl Adolf, din skojare. Nå! När jag spelar hos sådana som du – översittare i all ära – så blir det oftast stråkkvartetter, förstås. De mest kända; Beethovens femtonde i A-moll, till exempel. Men även Schubert, förstås; hans musik går alltid hem.

-         Bach?

-         Bach, för all del! Han är ju svängig. Jag spelade hans första cellosvit hemma hos familjen Ernmann på en middagsbjudning här om veckan. En mycket lyckad tillställning. Jag fick till och med lite dricks av den feta damen (jag tror det är herr Ernmanns ömma moder), vilket gjorde mig synnerligen rörd. Sedermera har jag spelat på Ölcaféer, Berns Salonger, och även som förstacellist på Operan… vad sa du? Wien! Ska du dit över nyår? Fantastiskt, Carl Adolf! Så roligt för dig… Nå! Nu ropar bror din på dig. Kanske bäst att vi skiljs åt?

Här omfamnade herrarna varandra och daskade varandra hårt på ryggen. Einar önskade Carl Adolf en god jul och Carl Adolf önskade Einar detsamma.

Sällskapet promenerade vidare och nådde Tyska Kyrkan efter fem minuter. Utanför ingången var det hopat med folk – Carl Adolf blev nästintill illamående av allt vimmel och ståhej. Väl inne i kyrkan hälsades de välkomna av kyrkoherden och diakonen - vederbörande delade ut psalmböcker att sjunga ur. Carl Adolf med vänner lyckades hitta en plats på raden näst längst bak. Alla instämde att det nog var bäst så, eftersom alla var trötta och förmodligen skulle till att gäspa stup i kvarten.

Prästen intog altaret. Det var en högrest man med mustasch. Det annars så gråa håret hade idag, av någon underlig anledning, antagit en lyster som fick hela salen att skina. Leendet var vänligt, men kunde trots det avslöja ett nedtyngt inre. Hade prästen ångest? Han lyfte på sin darrande hand och bad församlingen sitta ner.

-         Frid! kära vänner.

Konstpaus.

-         Vi har samlats här idag, för att ta del utav den kanske mest fina högtid, som vi kristna har! Jag minns redan hur jag som barn, flera dagar innan julafton, kunde längta! Längta, längta efter att få dela denna högtid med vänner och familj. ”Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng, innan Lethes iskalla våg slickar din flyende fot!” skrev den tyske författaren Goethe. Kanske ett originellt sätt att inleda ett jultal, tycker ni? Måhända är det så, också. Men kom di ihåg, kära vänner – och förstås också ovänner – i denna församling, att ni skall ta vara på dagen, som den vore er sista… För!

Mummel.

-         För ett år sedan… berövade Gud min hustru. Jag har alltid frågat mig varför. Varför! Nu vill jag tala till alla er som någon gång – nyligen eller för länge sedan – har förlorat en nära stående person: om ni misströstar! så kom till mig. Det är under tider som dessa, som ni kanske saknar de bortgångna som mest. Men! Det är också under tider som dessa, som det är enklast att finna tröst… i gemenskapen. Gemenskapen med Gud; med kyrkan; kvinnan till vänster om dig; barnet till höger! En sann mening: Du är inte ensam!

Prästen vinglade till.

-         Idag går kollekten till röda korset!

Här hällde prästen, till allas frövåning vin på krucifixet. Församlingen blev mycket upprörd; utom Carl Adolf och herrarna som skrattade till. Glåpord slängdes mot prästen; många undrade om han var onykter – så var fallet.

Pastor Gräddom hade haft ett tungt liv den senaste tiden. Detta ämnar jag icke berätta om i nuläget, utan sparar till ett senare skede i berättelsen.

Lisa som hade somnat väcktes av Börje. De bestämde sig för att vända hem. Det fanns ingen anledning att höra på sentimentalt rappakalja från en onykter präst, menade Carl Adolf. Otto skrattade fortfarande; Kain och Abel fick avbryta sitt schackspelande med döden.

Väl hemma i lägenheten tog vännerna farväl av varandra. De äldre tanterna hade en bit hem och fick således sova över. Carl Adolf kunde däremot promenera hem till sin våning på Östermalm, genom ett snövitt Stockholm.

Vandringen till Eksjö Garnison, tillhörande Norra Smålands Regemente, var inte särskilt jobbig för en tränad man i tjugotreårsåldern. Löjtnant Fälth hade just kommit tillbaka från permission i Göteborg, där han träffat familjen och sin älskade Majken.

Tvånget att alltid ha på sig militär utstyrsel – även på permission – hade dock lett till en del missöden under helgen. Allra senast igår glömde han att ge honnör till ett jourhavande befäl (det vill säga ett befäl som arbetar hemifrån, men som alltid kan nås i händelse av krig) vilket hade lett till att ett litet straff väntade Löjtnant Fälth vid ankomst till garnisonen.

Löjtnant Fälth – som för övrigt hette Ernst i förnamn – anlände till regementet en kvart över nio, den tredje augusti 1957, där han möttes av sitt befäl Kapten Tengil Laphroig.

Kapten Laphroig var av skotsk börd och hans farfars, farfars, farfars, farfars far, eller något liknande (ingen hade riktigt orkat räkna), hade stridit tillsammans med Vilhelm Erövrarens trupper under slaget vid Hastings och lyckligtvis överlevt. Hans son – som hade stridit i ett annat slag – hade även han en son som stridit tappert. All denna stridslystenhet hade kommit att genomsyra hela släkten anda fram till idag. Kanske inte på lika prestigefyllt sätt som den förstnämnda, ty kapten Tengil Laphroigs far var nämligen mest känd som bråkmakare och slagskämpe på diverse pubar och krogar i Skottland, varför Tengil valt att fly landet på grund av en svårartad, ohjälplig skam.

Det var alltså nu dags för Kapten Laphroig att dela ut det straff som ålagts Löjtnant Fälth. Kapten Laphroig, som hade humor – dock en smula annorlunda sådan – hade först tänkt be Löjtnant Fälth skura hela golvet med en tandborste, men vände istället på det hela och tvingade honom att skura alla tandborstar med golvet. Löjtnant Fälth protesterade och hävdade att det skulle vara väldigt omständigt att slita upp alla golvplankor endast för att skura tandborstarna. Dessutom undrade han vilken tandkräm han skulle använda varpå Kapten Laphroig gav honom en tandkrämstub samtidigt som han pekade på den frenetiskt för att Löjtnant Fälth skulle se den.

­ Jaså den… svarade löjtnant Fälth lite eftertänksamt och uppgivet.

­ Ja, exakt, den! skränade kapten Laphroig och fortsatte: Jag vill dessutom inte att du använder fler än tre golvplankor totalt när du skurar tandborstarna. Vi har ont om spik och nya kostar för mycket.

­ Ja, och dessutom kan ju spikar vara bra att ha när ryssen attackerar, eftersom vår ammunition inte ens kan ha ihjäl en lus på två centimeters avstånd… sade Fälth stroppigt.

­ Nu är ni oförskämd! skrek kapten Laphroig förnärmat. Har ni glömt ert uppdrag, Fälth?! Höger vänster om, marsch!

De båda herrarna stirrade på varandra med uppspärrade ögon för bara någon sekund. Kapten Laphroig slog klackarna mot varandra, vände sig om och marscherade ut genom dörren.

Löjtnant Fälth stod ensam kvar i rummet, med en tub tandkräm av märket Stomatol i handen. Men eftersom löjtnant Fälth var befäl till en fänrik vid namn Henrik, såg han till att denne fick utföra hans straff. Löjtnant Fälth var dock inte lika humoristisk – heller inte barmhärtig – och inverterade därför straffet så fänriken fick skura hela golvet – dryga tjugo kvadratmeter – med sin egen tandborste. Efter löjtnant Fälth givit order, gick han ut i solen för att avnjuta ett äpple och en stunds läsning ur Dagens Nyheter under astrakanträdet.

Samtidigt som fänrik Henrik skrubbade golv i rasande fart och löjtnant Fälth låg och latade sig, gjorde kapten Laphroig något helt annat. Han stod framför spegeln och beundrade sig själv.

Tengil var en riktig narcissist. Han älskade att spegla sig själv och se det välformade huvudet med det svarta, bakåtkammade håret.  Han rättade till mustaschen och log ett blomstrande leende som bara han kunde. Han räknade alla medaljerna som hängde över hela hans bröst. Alla fanns kvar. Det var två stycken. Med sitt stolta leende gick han fram till kassaskåpet och tog ut kartan för att tänka över sin plan. Kartan var i allra högsta grad hemlig. Endast Tengil kände till den. Och hans fru förstås, som bodde i kassaskåpet inackorderad med kudde, tandborste, trägolv att skrubba tandborsten med samt två liter skotsk årgångswhisky som aldrig skulle få drickas till något pris.

Kartan som Tengil hämtat visade en skiss över Karlsborgs Artilleriregemente. Tengil – som var trött på att endast bestämma över ingenjörer – hade stora planer på att ockupera och erövra artilleriregementet i Karlsborg av den enkla anledningen att han tyckte om när det smällde. Han hade under en längre tid försökt få dispens om förflyttning till artilleriet, men avvisats varje gång på grund av brist på fantasi från överordnades sida.

Nu hade han därför fått nog och ville hämnas på såväl överordnade som underordnade och tänkte därför genomföra sina planer snarast möjligt. Tengil hade, hur som helst, ett ganska annorlunda system för att bestämma strategi. Han använde sig av ett nytt och inte alltför renommerat brädspel – Risk. Eftersom kartan i brädspelet beskrev hela världen hade han på egen hand fått utveckla en karta föreställande Karlsborgs fästning och artilleriregementet. Det enda som nu var att vänta på, var passande väder. Tengil föredrog regn. Det gav en särskild känsla, en viss spänning. Det påminde om de riktigt klassiska filmerna – Casablanca, Borta med Vinden.

Men regn var inte att vänta förens om två dagar. När den dagen kom skulle han ta med sig de bästa.

Däribland löjtnant Fälth.

Och så grydde dagen. Solen sken, men bara för en kort stund på morgonen. Kapten Laphroig hade hört i väderleksrapporten att regn var att vänta. Och mycket riktigt. Molnen hade hopat sig kring större delarna av landet.

­ Det här är ju alldeles perfekt! tänkte kapten Laphroig under den korta stund han kunde hålla sig borta från spegeln. Jag måste samla mina mannar nu! Med en gång! Ett så pass gyllene tillfälle får jag inte missa!

Han gick ut ur rummet, ropade på löjtnant Fälth – som för stunden borstade tänderna – och bad honom att samla ihop tio frivilliga eller nio ofrivilliga. Han bad honom också ta med rätt utrustning, vilket betydde att han skulle plocka med ett par automatvapen, bajonetter, brädspelet Risk samt ett par förstklassiga baskrar att pryda huvudet med.

Under tiden löjtnant Fälth gav vidare orderna till fänrik Henrik, så rättade kapten Laphroig till mustaschen och hämtade sin krigsmundering – som bestod av exakt den mundering han alltid bar, samt ett svärd. Han såg också till att hans stövlar var blanka och att medaljerna satt på plats. Medaljerna var viktiga, framkallade självförtroende hos honom och lojalitet bland soldaterna.

Klockan tjugotre minuter över tio samlades den lilla tappra skaran soldater om nio ofrivilliga. De beordrades att hoppa in i transportbilen, vilket de gjorde på inte mindre än tjugo minuter. Själva bilen – som egentligen var av alldeles för gammal sort – kördes av kaptenen själv, ty han var den enda som hittade.

Bilen svängde ut på gatan och körde i riktning mot Karlsborg. Regnet smattrade mot taket och vindrutetorkarna slungade intensivt bort regnet.

Stämningen var god. De flesta verkade tycka att det var en mysig utflykt. Man hade gjort upp en lägereld på golvet för att värma sig med och grilla marshmallows. En menig spelade gitarr och fänrik Henrik sjöng visor och opera. Alla var glada och sjöng med. Äntligen skulle de få komma ifrån den tråkiga garnisonen och äntligen få smaka på lite spänning.

Efter en stunds bilfärd stannade kaptenen till vid en mack. Där skulle alla få inhandla mat och dryck, samt besöka toaletten om de så önskade. Kapten Laphroig – som vanligtvis inte rökte men idag ville känna sig som en amerikansk officer – gick in för att köpa sig ett paket Lucky Strike.

­ Hejsan, ett paket Lucky Strike, sade kapten Laphroig.

­ Ja visst. Varsågod. Det blir två och femtio, sade expediten.

­ Vafalls?! Två och femtio? På tok för dyrt. Jag kan erbjuda dig högst en och femtio för paketet! utbrast kaptenen.

­ Men min bäste herre, kapten, jag bestämmer inte priserna, sade expediten vänligt. Två och femtio ska jag ha för det.

­ Vet ni vem jag är?! Kapten Laphroig är mitt namn. Du får en och femtio, annars åker du på stryk! Och stå i givakt när jag pratar med dig! röt kaptenen, varpå den chockade, nästan gråtfärdiga expediten ställde sig i givakt, gav honnör och tog emot en och femtio utan att klaga.

Jag måste be om ursäkt om jag låter irriterad! sade kaptenen med tämligen formell, opersonlig ton. Jag är spänd inför dagens operation. Dessutom har jag bråkat med min fru och vaknat på helt fel sida. Jag är ute efter hämnd och det är min ensak. Tandborsten krånglade också och vi har slut på spik på garnisonen. Så lägg dig inte i! Adjö!

Kaptenen gick ut till lastbilen med raska steg och fann att alla var där.

­ Så bra! Då åker vi!

Han körde ut från macken där den skärrade expediten fortfarande stod som förstenad i givakt. Det fortsatte han med tills hans mor anmälde en efterlysning och polisen fann honom två dagar senare.

Truppen körde längs med motorvägen. Det var inte långt kvar nu, alla började känna sig lite spända. Hur skulle allt gå?

Efter dryga tjugo minuter var de framme vid sitt mål. De muntra soldaterna hoppade ut ur lastbilen och ställde sig i givakt inför kapten Laphroig.

­ Lediga! utropade kaptenen. Nu vill jag att ni hör på, ordentligt. Jag vill inte se någon visa sig på styva linan, såvida jag inte ber om det. Jag har sett nog med sådana personer. Alla av dem har befordrats och sålunda nått högre grad än jag. Det får inte hända. Nu vill jag att ni kikar på kartan, sade kaptenen och plockade fram en gulblek karta – brädspelet fick vänta, det var en yrkeshemlighet.

­ Vi kommer alltså attackera härifrån skogen, fortsatte han. För att vi inte ska synas kommer vi krypa en liten bit. När jag ger order kommer jag och löjtnant Fälth springa fram och gömma oss bakom den här höbalen medan ni andra hoppar ner i diket och ger understödseld. Förstått? – utmärkt! Alla har också med sig sin guide till det militära teckenspråket? – utmärkt! Alla har samlingsplatsen utmärkt på kartan? – utmärkt! Då sätter vi igång Operation Smällskräll.

Soldaterna slängde sig våldsamt ner på mage och krälade sig fram likt ormar. Detta var en manöver som de lärt sig i grundutbildningen och fann mycket lämplig. Den kallades Ormen.

Skogen var mörk. Granarna var tätt packade likt sex laxar i en laxask. Det var förstås till fördel eftersom det gav ett visst skydd mot regnet och såg till att fänrik Henriks blåskatarr inte förvärrades av kylan från att krypa i vattenpölar. Det var alldeles tyst. Men plötsligt hördes en fågel! En av de meniga fick panik, sköt vilt upp i luften i antagande om att det var en ryss som spelade lergök.

Det var det inte.

Jaha.

Krälandet och slingrandet fortsatte. Skogen var stor, större än vad kapten Laphroig beräknat. Men till slut såg de solen kika fram. Regnet hade också avtagit något.

­ Sch! utbrast fänriken som gick längst fram. Jag tyckte jag hörde något. En avfyrad artilleripjäs?

­ Oh, förlåt! sade en menig lite försynt. Det var bara jag som släppte väder…

­ Så oförskämt! skrek kaptenen. Fall genast in i ledet. Se till och håll inne eventuella pruttar i framtiden! Tänk om vi smyger fram till fästningen och du helt sonika lägger av en brakfis?! Vad händer då?! – jo, då blir vi upptäckta!

Ett gapskratt utbrast bland alla soldater på grund av den löjliga situationen. Alla skrattade. Utom kaptenen förstås, som var rasande.

­ Framåt marsch! utbrast han. Nej, vänta, vänta vänligen! Ser ni?! Där borta upphör skogen. Nu gäller det att vi smyger, riktigt tyst. Res på er!

Alla soldater reste sig upp.

­ Löjtnant, du vet vad som ska göras. Seså! Skrid till verket! viskade kaptenen.

­ Uppfattat! svarade löjtnanten och fortsatte: ok, hör på nu, va. Fänrik Henrik, du och de övriga kommer springa via flanken längs med skogsgränsen. Ni kommer ge understödseld om nödvändigt medan jag och kaptenen rusar över till höbalen för att ta skydd. Är det klart? – bra. Efter det kommer vi – beroende på situationen – dra antingen till höger- eller vänster om balen. Det signalerar vi om med hjälp av teckenspråk. Alla redo?

Ett starkt klämtande ”Ja!” ekade genom hela skogen.

Operationen sattes igång. Kapten Laphroig och löjtnant Fälth rusade ut ur skogsdungen med sikte på höbalen. Samtidigt sprang de andra längs med skogsgränsen och sköt lagom många salvor som understöd. En mycket klantig strategi eftersom vakten till regementet var men blind men hade riktigt skarp hörsel och med ens signalerade om att fästningen var under attack.

Det blev ett gigantiskt pådrag. Karlsborgarna laddade det tunga artilleriet och började skjuta blint mot skogen. Kaptenen och löjtnanten tog skydd bakom höbalen med brädspelet i högsta hugg. De signalerade till de andra soldaterna att söka skydd i det närbelägna diket medan de båda överordnade utstakade strategin.

­ Fälth! skrek kaptenen så gott det gick trots allt pangande och smällande. Jag vill att du tar fram brädspelet! Vi måste bestämma vad vi ska göra. Jag har utformat en karta över marken här, samt pjäser som motsvarar oss och dem!

­ Uppfattat! ropade löjtnant Fälth, varpå han drog fram brädspelet. Vad ska jag göra nu? undrade han.

­ Jo, du ska alltså tillämpa de regler som står i locket och sedan rapportera vad du fått för resultat! – Jävlar! Se upp! En artilleripjäs!

En stor artilleripjäs var på väg rakt emot dem och hade förvandlat dem båda till köttfärs om de inte lyckats fly undan, tack vara kaptenens pang- och smälltränade öra. Trots de dåliga oddsen fortsatte de försöka dra upp riktlinjer för strategin.

­ Jag har slagit tärningen nu, kapten! Jag har flyttat pjäsen! Vad ska jag göra härnäst?

­ Du ska ta ett kort från högen och läsa för mig vad som står! svarade kapten.

­ Ok. Det står: Gå i fängelse utan att passera gå.

­ Vafalls?! Fängelse?!

­ Ja? svarade löjtnant Fälth förvirrat.

­ Du har ju tagit med monopol för tusan! skrek kaptenen. Det är fel brädspel, din urbota drullputte! Din idiot! Din infernaliska slapphjärna! Helvetes jävla… vad gör vi nu?!

­ Jag vet inte, kapten!

 

 

Löjtnant Fälth & Kapten Laphroig, Operation Smällskräll.

 

De båda hukade sig ner bakom höbalen och tänkte så det knakade. Skotten ven i luften, här och var låg en nedtrampad myra.

­ Kanske vi… började löjtant Fälth eftertänksamt. Kanske vi kan köpa ut dem, kapten?! Slå dem rent ekonomiskt, du vet. Du ser, vi har ju hela skogen under kontroll, enligt ditt specialgjorda monopolbräde. Om vi köper upp bryggan där borta samt diket och bensinstationen vi nyss var på, kanske vi kan få dem att gå i konkurs?!

­ Det är ingen dum idé, löjtnant. De lär behöva bensin förr eller senare. Och kissar gör de ute i skogen, helst. Så om vi bygger hotell på bryggan, i skogen och på bensinmacken bör de till slut bli ruinerade.

­ Vi har råd med endast råd med ett hotell, kapten! De andra platserna kan ha två hus vardera.

­ Ok, jag förstår! Kissar gör de ju rätt ofta. Men det är också badsäsong? Vad tror du? Bryggan eller skogen?

­ Skogen.

­ Ok! Vi ber helt enkelt våra soldater att hugga ner träd och bygga hus på tomten. När vi sedan tjänat in lite pengar, kanske vi kan bygga fler hotell och så vidare!

­ Exakt min tanke, kapten! Jag signalerar till fänrik Henrik.

Löjtnant Fälth öppnade sin handbok för det militära teckenspråket och upptäckte till sin förtvivlan att de inte räknat med en så pass komplex situation som att man skulle behöva signalera ”Bygg hotell av skogens alla träd!”, varpå han och kaptenen blev tvungna att springa över fältet för att informera de andra.

Fänrik Henrik och hans underordnade tyckte dock att idén var så pass banal att de valde att sticka. Soldaterna flydde slagfältet med triumf. Utom fänriken som var låghalt och blev skjuten i ryggen och avrättad på grund av desertering.

­ Varför sköt du bara Henrik? undrade löjtnant Fälth.

­ Ja, egentligen förtjänar väl alla sitt straff… svarade kapten. Men att bli skjuten i ryggen är ju på tok för hårt. De andra kommer upptäcka att nycklarna inte sitter i lastbilen som de tror och får därför gå hem. Det duger som straff.

­ Jaha, men varför sköt du Henrik då?

­ Jag ogillade honom! svarade kapten Laphroig med ett gott skratt och ett nöjt leende på läpparna. Han var en riktig pappskalle!

­ Jaså, så pass… sade löjtnant Fälth. Men vad gör vi nu då? När vi bara är två? Inte orkar vi väl bygga ett hotell för oss själva?

­ Nej, det gör vi inte. Men vi kan försöka bygga ett hus? Det är ju alltid trevligt.

­ Ja! utbrast löjtnanten. Och så kan vi öppna Bed & Breakfast. Eller kanske ett arbetarfik?

­ Låter som en trevlig idé. Får jag kalla dig partner?

­ Klart du får! svarade löjtnanten, varpå de båda herrarna skakade hand och gav varandra en vänskaplig kram mitt i tumultet och stridens hetta.

De kommande veckorna hängavs åt att bygga huset och köpa in kakor, bullar, kaffe, saft, ägg, mjöl, socker, öl, ansjovis, mera kaffe samt två limpor. Allt detta skulle användas till deras arbetarfik som hade en planerad invigning den 21 augusti 1957.

Men någon invigning kom aldrig, planerna grusades. Major Nils Bredstedt hade hört ett bultande ljud ifrån ett kassaskåp på garnisonen. Han hade öppnat kassaskåpet och i det funnit kaptenens fru. Hon hade berättat om alla hemska planer. Majoren hade med ens skickat ut en trupp att söka efter de båda försvunna befälen.

Herrarna hade fått utstå en kortare tid i krigsrätt där det bestämdes att kapten Laphroig var dum i huvudet och att löjtnant Fälth hade varit en bra soldat som lytt order och, trots stor press från andra, inte deserterat.

Kapten Laphroig fick – ironiskt nog – vistas på Karlsborgs fästning under återstoden av sitt liv, där han vaktades av tre halta soldater samt en blind med skarp hörsel.
Kapten Laphroig var dock inte bitter, snarare på något sätt nöjd eftersom han nu intagit fästningen, men med bojor. Detta var något som han trots allt, uppfattade som en liten seger. Dock kanske inte på det sätt han tänkt sig från början. Dock fick han i alla fall höra artilleripjäser avfyras då och då, vilket räckte för att hålla honom nöjd och vid liv.

Löjtnant Ernst Fälth fick dispens att återvända hem på grund av de traumatiska upplevelserna. Väl hemma gifte han sig med sin älskade Majken. De skaffade ett par barn varav den förstfödda sonen döptes till Laphroig Fälth, för att hedra mannen med drömmarna och brädspelsstrategin. På så sätt dog heller inte minnet av kaptenens våldsamma släkt ut helt och hållet, utan kom att undersökas av löjtnantens förstfödda son när han blivit tillräckligt gammal.

Fänrik Henriks kropp hittades aldrig. Den antogs blivit uppäten av en råbarkad björn. Men riktigt säkra kunde de aldrig bli. Kanske fänriken själv valt att bygga hotell för att plötsligt tjäna hur mycket pengar som helst och slippa hunsas?

Vem vet?

Inte jag, i alla fall.

Det var en gång ett litet paket. Detta paket var mycket välskapt och oerhört nöjt med sitt yttre – men vet hut! Det är insidan som räknas, även på Postverket. Paketet var fodrat och av dimensionerna 20x15cm och inte alls särskilt tjockt. I brevens värld var nämligen det senaste modet att man skulle vara så smal, så att man kunde klämmas in genom brevinkasten i alla storstädernas lägenheter. Staten ansåg det vara bäst för miljön och gjorde allt i sin makt för att tvångsbanta paketen.

Särbehandling skedde även inom brevvärlden; tjocka paket fick åka speciella bilar – oftast alldeles ensamma – och kostade så mycket mer att frakta, att de ansåg sig kränkta. Brevens fackförening hade under en tid gått ut i strejk, vilket Posten inte lagt märke till eftersom de ändå arbetade så långsamt.

Detta långsamma arbetssätt hade även drabbat vårt lilla paket, som denna saga handlar om; paketet hade fått ligga på en hylla så länge innan utskicket, att paketet plötsligt gått och blivit för tjockt! Paketet innehöll nämligen en nästan färdig limpa som greve von Lewenhaupt ville ha leverad på sin födelsedag; denna limpa (som bara nästan var färdig) hade svullnat upp av all jäst den innehöll. Om denna limpa skickats med ilfart, som greven beordrat, hade den inte hunnit svälla riktigt så mycket. Men nu, när den fått ligga inuti ett varmt paket på ett postlager, hade den sakta men säkert expanderat och gjort vårt lilla paket lagom tjockt för att inte gå ner i brevlådan.

Paketet var bedrövat; det som så länge hade hållit sig i trim för att kunna klara Statens miljöstandard för brev och paket som medelst lastbil skall fraktas på ett ekonomiskt och för klimatet hållbart sätt. Paketets brevvänner (ja, de bör ju heta så eftersom de är brev och vänner) försökte trösta det lilla paketet, men utan framgång. Andra expressbrev började håna paketet och uttala skällsord som ”har du en bulle i ugnen?” etc., etc.

Men så en natt kom dagen då det lilla paketet skulle få åka med lastbil, från Borås till Stockholm, med alla andra brevvänner. Väl framme i den kungl. Hufvudstaden fick brevet än en gång ligga på en hylla och vänta på sortering. I storstaden gick det dock snabbare, eftersom det där finns elektricitet, så paketet var ganska snabbt iväg i nästa bil. Paketet var nu ganska osäkert på vart det skulle. Av postnumret att döma rörde det sig om innerstaden – men där fanns det väl inga postkontor längre? Nej, det lilla paketet lades ner i en frysdisk, bakom charken, och fick där vänta på att bli hämtat. Detta, tänkte paketet, borde ju inte ta alltför lång tid, eftersom greve von Lewenhaupt bara bodde på andra sidan gatan. Men döm av dess förvåning när paketet fick veta, att ytterligare ett brev var tvunget att skickas innan det kunde bli hämtat; och inte kunde väl brevbäraren ta med sig en avi när han ändå var i farten? Nej, det vore väl nära på anarkism! Först måste en instans på Konsum bekräfta för Postverket att det lilla paketet kommit fram och att det nu ligger bland köttfärsen och oxfilén, så att Postverket kan förbereda en liten avi som läggs i ett brev, som i sin tur skickas till greve von Lewenhaupt, så att vederbörande får reda på att limpan är kommen – för att stanna!

Två dagar efter vårt lilla paket anlände, fick Konsum ett skriftligt godkännande från Postverkets Verkställande Direktör, Sverker Verkman, att avin med all rätt kunde skickas till greven. Butikschefen för Konsum skrev ut en liten avi, slickade på ett av Postverket sponsrat frimärke varpå det stod: ”Porto betalt” och kastade med glädje ner avin i brevlådan.

Nu låg det dock till såhär, att greve von Lewenhaupt, som skulle hämta denna limpa, hade rest iväg på en två veckor lång semester dagen efter att paketet anlänt till Konsum (resan var som en liten tröst för den limpa han inte fick på sin födelsedag). Således kunde inte greven hämta ut det lilla paketet, som gråtfärdigt och kallfruset låg och degade bredvid köttbullarna. Och hade det inte varit för en liten hungrig snokande mus, och Konsums välbevarande och konserverande frysdiskar, hade limpan aldrig blivit uppäten av en musfamilj och istället gått ett så fasligt öde till mötes, att ni skulle gråta floder om jag berättade mer. Så vad ni gör; gråt inte! Var glada istället, för de floder ni gråter skapar bara försening och irritation hos de cyklande brevbärarna som i ruskväder måste bära en otymplig poncho!

Inte länge till Victoria behöva smäkta

ty hon sin Daniel snart skola äkta.

Och på bostaden de ej kunna klaga:

de ska ju flytta in i folkets Haga!

 

Hoppas ni får det trevligt

bland fjärilar och träd,

och att ert äktenskap blir behagligt och redigt;

det borde det bli – ni får ju hjälp med städ!

 

En åttiorummare med kök;

där finns det plats för bar med krök.

Förresten: ni vill inte dela med er?

Stockholms Stad verkar ha slut på treer!

 

Men för all del;

jag önskar er all lycka i världen,

för på kungligheter är det inget fel

om de frånsäger sig den överdrivna flärden!

 

Daniel verkar vara en man av ära;

många vikter under sitt liv han fått bära.

Och Victoria har jag alltid uppfattat som klok,

hon verkar ha läst mången bok!

 

Slutligen och sist:

rojalist?

Ja, visst!

Det var en gång ett litet paket. Detta paket var mycket välskapt och oerhört nöjt med sitt yttre – men vet hut! Det är insidan som räknas, även på Postverket. Paketet var fodrat och av dimensionerna 20x15cm och inte alls särskilt tjockt. I brevens värld var nämligen det senaste modet att man skulle vara så smal, så att man kunde klämmas in genom brevinkasten i alla storstädernas lägenheter. Staten ansåg det vara bäst för miljön och gjorde allt i sin makt för att tvångsbanta paketen.

Särbehandling skedde även inom brevvärlden; tjocka paket fick åka speciella bilar – oftast alldeles ensamma – och kostade så mycket mer att frakta, att de ansåg sig kränkta. Brevens fackförening hade under en tid gått ut i strejk, vilket Posten inte lagt märke till eftersom de ändå arbetade så långsamt.

Detta långsamma arbetssätt hade även drabbat vårt lilla paket, som denna saga handlar om; paketet hade fått ligga på en hylla så länge innan utskicket, att paketet plötsligt gått och blivit för tjockt! Paketet innehöll nämligen en nästan färdig limpa som greve von Lewenhaupt ville ha leverad på sin födelsedag; denna limpa (som bara nästan var färdig) hade svullnat upp av all jäst den innehöll. Om denna limpa skickats med ilfart, som greven beordrat, hade den inte hunnit svälla riktigt så mycket. Men nu, när den fått ligga inuti ett varmt paket på ett postlager, hade den sakta men säkert expanderat och gjort vårt lilla paket lagom tjockt för att inte gå ner i brevlådan.

Paketet var bedrövat; det som så länge hade hållit sig i trim för att kunna klara Statens miljöstandard för brev och paket som medelst lastbil skall fraktas på ett ekonomiskt och för klimatet hållbart sätt. Paketets brevvänner (ja, de bör ju heta så eftersom de är brev och vänner) försökte trösta det lilla paketet, men utan framgång. Andra expressbrev började håna paketet och uttala skällsord som ”har du en bulle i ugnen?” etc., etc.

Men så en natt kom dagen då det lilla paketet skulle få åka med lastbil, från Borås till Stockholm, med alla andra brevvänner. Väl framme i den kungl. Hufvudstaden fick brevet än en gång ligga på en hylla och vänta på sortering. I storstaden gick det dock snabbare, eftersom det där finns elektricitet, så paketet var ganska snabbt iväg i nästa bil. Paketet var nu ganska osäkert på vart det skulle. Av postnumret att döma rörde det sig om innerstaden – men där fanns det väl inga postkontor längre? Nej, det lilla paketet lades ner i en frysdisk, bakom charken, och fick där vänta på att bli hämtat. Detta, tänkte paketet, borde ju inte ta alltför lång tid, eftersom greve von Lewenhaupt bara bodde på andra sidan gatan. Men döm av dess förvåning när paketet fick veta, att ytterligare ett brev var tvunget att skickas innan det kunde bli hämtat; och inte kunde väl brevbäraren ta med sig en avi när han ändå var i farten? Nej, det vore väl nära på anarkism! Först måste en instans på Konsum bekräfta för Postverket att det lilla paketet kommit fram och att det nu ligger bland köttfärsen och oxfilén, så att Postverket kan förbereda en liten avi som läggs i ett brev, som i sin tur skickas till greve von Lewenhaupt, så att vederbörande får reda på att limpan är kommen – för att stanna!

Två dagar efter vårt lilla paket anlände, fick Konsum ett skriftligt godkännande från Postverkets Verkställande Direktör, Sverker Verkman, att avin med all rätt kunde skickas till greven. Butikschefen för Konsum skrev ut en liten avi, slickade på ett av Postverket sponsrat frimärke varpå det stod: ”Porto betalt” och kastade med glädje ner avin i brevlådan.

Nu låg det dock till såhär, att greve von Lewenhaupt, som skulle hämta denna limpa, hade rest iväg på en två veckor lång semester dagen efter att paketet anlänt till Konsum (resan var som en liten tröst för den limpa han inte fick på sin födelsedag). Således kunde inte greven hämta ut det lilla paketet, som gråtfärdigt och kallfruset låg och degade bredvid köttbullarna. Och hade det inte varit för en liten hungrig snokande mus, och Konsums välbevarande och konserverande frysdiskar, hade limpan aldrig blivit uppäten av en musfamilj och istället gått ett så fasligt öde till mötes, att ni skulle gråta floder om jag berättade mer. Så vad ni gör; gråt inte! Var glada istället, för de floder ni gråter skapar bara försening och irritation hos de cyklande brevbärarna som i ruskväder måste bära en otymplig poncho!

Idag är det

en sån där menlös söndag,

då man inte vet

vad man ska göra,

och man känner

att man borde gå ut,

för det är fint väder,

men man vet

att man ser för jävlig ut,

i mössan

från H&M.

Men man vet också,

att utan mössan

blir man kall

om öronen,

och röd

vilket gör,

att man ser för jävlig ut.

 

Så man stannar hemma

och ångrar

att man köpt tiotusentals mössor,

när man istället,

kunnat flytta

till ett varmare land.

Jag förefaller ha blivit en riktigt flug-nörd. Idag kom två sådana med posten, och idag beställde jag tre stycken till. Allt är från företaget www.modefluga.se - ett fantastiskt företag som bara måste framhävas här!