Sagan om paketet som aldrig fick bli hämtat
Det var en gång ett litet paket. Detta paket var mycket välskapt och oerhört nöjt med sitt yttre – men vet hut! Det är insidan som räknas, även på Postverket. Paketet var fodrat och av dimensionerna 20x15cm och inte alls särskilt tjockt. I brevens värld var nämligen det senaste modet att man skulle vara så smal, så att man kunde klämmas in genom brevinkasten i alla storstädernas lägenheter. Staten ansåg det vara bäst för miljön och gjorde allt i sin makt för att tvångsbanta paketen.
Särbehandling skedde även inom brevvärlden; tjocka paket fick åka speciella bilar – oftast alldeles ensamma – och kostade så mycket mer att frakta, att de ansåg sig kränkta. Brevens fackförening hade under en tid gått ut i strejk, vilket Posten inte lagt märke till eftersom de ändå arbetade så långsamt.
Detta långsamma arbetssätt hade även drabbat vårt lilla paket, som denna saga handlar om; paketet hade fått ligga på en hylla så länge innan utskicket, att paketet plötsligt gått och blivit för tjockt! Paketet innehöll nämligen en nästan färdig limpa som greve von Lewenhaupt ville ha leverad på sin födelsedag; denna limpa (som bara nästan var färdig) hade svullnat upp av all jäst den innehöll. Om denna limpa skickats med ilfart, som greven beordrat, hade den inte hunnit svälla riktigt så mycket. Men nu, när den fått ligga inuti ett varmt paket på ett postlager, hade den sakta men säkert expanderat och gjort vårt lilla paket lagom tjockt för att inte gå ner i brevlådan.
Paketet var bedrövat; det som så länge hade hållit sig i trim för att kunna klara Statens miljöstandard för brev och paket som medelst lastbil skall fraktas på ett ekonomiskt och för klimatet hållbart sätt. Paketets brevvänner (ja, de bör ju heta så eftersom de är brev och vänner) försökte trösta det lilla paketet, men utan framgång. Andra expressbrev började håna paketet och uttala skällsord som ”har du en bulle i ugnen?” etc., etc.
Men så en natt kom dagen då det lilla paketet skulle få åka med lastbil, från Borås till Stockholm, med alla andra brevvänner. Väl framme i den kungl. Hufvudstaden fick brevet än en gång ligga på en hylla och vänta på sortering. I storstaden gick det dock snabbare, eftersom det där finns elektricitet, så paketet var ganska snabbt iväg i nästa bil. Paketet var nu ganska osäkert på vart det skulle. Av postnumret att döma rörde det sig om innerstaden – men där fanns det väl inga postkontor längre? Nej, det lilla paketet lades ner i en frysdisk, bakom charken, och fick där vänta på att bli hämtat. Detta, tänkte paketet, borde ju inte ta alltför lång tid, eftersom greve von Lewenhaupt bara bodde på andra sidan gatan. Men döm av dess förvåning när paketet fick veta, att ytterligare ett brev var tvunget att skickas innan det kunde bli hämtat; och inte kunde väl brevbäraren ta med sig en avi när han ändå var i farten? Nej, det vore väl nära på anarkism! Först måste en instans på Konsum bekräfta för Postverket att det lilla paketet kommit fram och att det nu ligger bland köttfärsen och oxfilén, så att Postverket kan förbereda en liten avi som läggs i ett brev, som i sin tur skickas till greve von Lewenhaupt, så att vederbörande får reda på att limpan är kommen – för att stanna!
Två dagar efter vårt lilla paket anlände, fick Konsum ett skriftligt godkännande från Postverkets Verkställande Direktör, Sverker Verkman, att avin med all rätt kunde skickas till greven. Butikschefen för Konsum skrev ut en liten avi, slickade på ett av Postverket sponsrat frimärke varpå det stod: ”Porto betalt” och kastade med glädje ner avin i brevlådan.
Nu låg det dock till såhär, att greve von Lewenhaupt, som skulle hämta denna limpa, hade rest iväg på en två veckor lång semester dagen efter att paketet anlänt till Konsum (resan var som en liten tröst för den limpa han inte fick på sin födelsedag). Således kunde inte greven hämta ut det lilla paketet, som gråtfärdigt och kallfruset låg och degade bredvid köttbullarna. Och hade det inte varit för en liten hungrig snokande mus, och Konsums välbevarande och konserverande frysdiskar, hade limpan aldrig blivit uppäten av en musfamilj och istället gått ett så fasligt öde till mötes, att ni skulle gråta floder om jag berättade mer. Så vad ni gör; gråt inte! Var glada istället, för de floder ni gråter skapar bara försening och irritation hos de cyklande brevbärarna som i ruskväder måste bära en otymplig poncho!
