Hela Apanaget

Varför börjar inte kalenderåret
då sommarn börjar,
då allt föds på nytt
och allt känns nästan perfekt?

Varför kan inte midsommar vara nyår
och nyår vara
en internationell människodag?

Varför ens fira något så konstigt
som ett nytt år,
när man ändå har köpt
en bil på avbetalning
och måste pröjsa tillbaka
det kommande decenniet?

Ett nyår
kan komma så snabbt
och vara lika deprimerade
som ett nytt läsår
i grundskolan
eller lika kul
som den första dagen
på universitet,
då man fick välja själv
vad man ville kunna
och bestämma själv
hur framtiden
skulle bli.

Jag kan ha haft hicka
i tre timmar,
och när den är borta
blir jag ofta ännu gladare
än när jag öpnnar den
första flaskan champagne
vid tolvslaget;
ändå är ljuden så lika
och de är över lika snabbt:
plopp! låter det.

Plopp! - och så är det
ett nytt år,
en avbruten hicka
och en ny utmaning
eftersom man av champagne
blir bubblig i magen
och tvingas rapa,
i tysthet,
fastän det inte alls är särskilt passande,
eftersom det är nyår.

Varför kan jag inte
få fira nyår
just idag?

Vintern var bitande kall denna januaridag. Solen stod högt på himlavalvet och värmde något. Blåsten gjorde dock att kylan kändes mer än vad den borde, enligt gubben Åkerquist som var på väg till kyrkan. Kyrkan var en gammal byggnad gjord helt i trä. Inget märkvärdigt bygge egentligen. Taket var förhållandevis lågt, men dög åt den lilla församlingen i Döderhults socken, Stranda härad i östra Småland.

Inuti kyrkan fanns ett par träbänkar för folket och ett altare för prästen, allt mycket simpelt gjort. Kyrkan var fylld till bredden med folk från hela socknen, såväl unga som gamla. Alla hade kommit hit till högmässan får att få den veckoliga välsignelsen av pastor Hamilton och bli förlåten för alla de synder man kunde tänkas ha åstadkommit under en period på en vecka.

Det finns ju fan i mig för många synder att komma ihåg… tänkte gubben Åkerquist.

Att han i den stunden hade hunnit in i kyrkan och svurit rakt i ansiktet på pastor Hamilton gjorde inte saken mycket bättre. Att han också tänkt högt utan att lägga märke till det själv, mitt framför prästen var kanske heller inte det bästa.

­ Vad ni än kan tänkas ha gjort Åkerquist… så vet han ju att Gud förlåter honom för allt. Bara han ångrar sig! sade pastor Hamilton med ett vänligt, om än något tillgjort, leende på läpparna.

­ Jo, nock kan en tro det allti! svarade Åkerquist.

­ Tro? Det som står i Bibeln är Herrens egna ord. De kan man, och ska man också, inte bara tro på utan även veta att de är fullkomlig sanning.

­ Jaja, vi får väl se vem av oss som hamnar rätt på den yttersta dagen.

­ Vad menar Åkerquist? sade pastorn smått förnärmad.

­ Jag menar bara att den kristna tron kanske inte är den rätta. Vad händer om vi tillbett Herren på fel sätt?  Min dotter berättade i ett brev att hon i Huvudstaden hade stött på en man som var från något avlägset land, Indien tror jag bestämt, där de tillbett både kor och Gudar i form av elefanter och apor.

­ Jag har då aldrig varit med om maken…! Kor? Skulle vi tillbe något så enkelt som en dumdristig ko? Nej, nu har min bäste Åkerquist gått över gränsen allti!

Pastorn började ryta till och folket som kommit in under uppståndelsen stannade till för att höra efter vad som stod på.

–        Nu ska inte pastorn ryta åt mig, vi är ju trots allt i kyrka! Men min dotter berättade också om en mycket egendomlig bok som gavs ut för inte alls så länge sedan. Det är någon vetenskaplig skrift som hävdar att vi inte alls skulle vara Herrens avbild, utan härstamma från aporna i Afrikas mörkaste djungler och hetaste öknar. Så att Gud är avbildad som en apa i Indien, kanske inte är så dumt ändå!

Nu var det fler än bara pastorn som reagerade på vad Åkerquist stod och sade. Att i Guds hus påstå att människan inte skulle vara Guds avbild, utan bara en framavling av ett par dumma apor gjorde förstås hela församlingen upprörd.

–  Pastorn, kasta ut den dumme fan från denna Gudstjänst! Han har ju smädat Gud! Han har inte här att göra! skrek en lång dräng med skäggprytt ansikte och en enkel skjorta, något finare för denna söndag.

–  Ja, jag vill då sannerligen inte sitta bredvid den där bocken… och att se honom ta emot vinet…! Usch, säger jag bara. Påstå att en sådan bok utgivits? Det måste vara ren lögn eller ett verk av fan han själv!

Socknens doktor, som var en mycket bildad och påläst man lade sig genast in i diskussionen.

–  Sansa er allihopa! Jag måste faktiskt säga att jag råkat komma över den där boken jag också när jag varit på besök i både Lund och Stockholm. Den må vanhelga Gud, men den är väldigt övertygande.

–  Jaså? Men då kan ju ni två stanna utanför denna högmässa och förlita er på att aporna ska rädda er från allt ont! skrek en annan. Kanske de kan komma och äta lopporna från era nedlusade kroppar!

–  Nu ska vi alla lugna ner oss. Vi ska inte glömma bort att herren förlåter även folk som tvivlar. Tänk bara Tomas. Inte blev väl han straffad för att han inte trodde på Jesu uppståndelse? Eller hur? Tvivel är en mänsklig egenskap som vi inte ska underskatta. Alla har en fri vilja, och tvivlet är ett av de val man kan välja. Men jag tror nog ändå, i det här läget, att ni gör bäst i att ni stannar utanför idag, sade pastorn och pekade på gubben Åkerquist och doktorn.

De båda herrarna gick ut ur kyrkan och ställde sig utanför en stund för att diskutera det som hade hänt medan de andra satte sig. Åkerquist tände sin pipa, medan doktorn besvärat tittade på honom.

­ Det gör väl inget, doktorn, om jag röker min pipa?

­ Inte för min del. Jag brukar själv avnjuta en cigarr på lördagskvällarna tillsammans med vetenskaplig lektyr om diverse apor och annat smått och gott, sade doktorn med en smått skämtsam ton.

­ Haha, det där var väl inget märkvärdigt, doktorn. Jag har upplevt värre saker i min ungdom.

­ Må så vara, men du lyckades i alla fall göra hela församlingen arg. Det är bra jobbat för en gammal gubbe som du.

­ Åh, en tackar! Ja, nock kan folket reta sig på mig ibland allti. Det märker man ibland. Så fort en går utanför huset ser man hur folket pratar illa om en och pekar och flinar dumdristigt… precis som aporna! Inte undra att vi är släkt?

­ Åh, inte tror jag att folket skulle tycka illa om dig? Och vad beträffar aporna så är jag fullkomligt övertygad om släktskap. Under några antropologiska sessioner har jag fått jämföra ben från både människa och apa. Slående lika.

Doktorn och herr Åkerquist började gå bort från kyrkan, mot skogen. Man kunde fortfarande höra församlingen sjunga på sina visor. Men det dog ut ju längre bort de kom.

I skogen var det alldeles tyst bortsett från ett par fåglar som sjöng och en och annan ko som råmade. Småland var fullt av träd och sten så de båda såg up med vart de gick. Man kunde inte vara nog försiktig nu när det kunde finnas snötäckta isfläckar här och var.

­ Doktorn har inte bott här så länge han, va?

­ Nää, jag kom hit 1863… så det blir väl… ja, drygt två år sedan!

­ Då är det kanske inte så lätt för doktorn att veta om alla de historier och påhitt som finns om mig…

­ Vad skulle det kunna vara för ena historier? svarade doktorn förvånat och började bli lite nyfiken.

­ Äsch, det är mest struntprat… käringarna måste ju ha nåt och snacka om när di har syjunta och kafferep. Men jag måste erkänna att det finns en gnutta sanning i många av de skvaller som går i socknen.

­ Nu gör ni mig nyfiken! Kan ni inte ta er tid att berätta för mig?

Åkerquist log mot doktorn, drog ett bloss ur sin pipa och mumlade lite tyst för sig själv.

­ Förlåt vad sade Åkerquist?

­ Va? svarade Åkerquist förvirrat.

­ Ni mumlade något.

­ Jaså gjorde jag det? Jo, si en börjar väl bli gammal… sa gubben och drog ännu ett bloss. Men visst, vill ni höra gamla historier från socknen kan jag alltid försöka till att minnas dem. Men inte nu, det är så fasligt kallt ute och jag är tunt klädd.

–  Ni kanske vill komma över på middag ikväll? Och diskutera allt över lite brännvin? Frugan min gör den läckraste av middagar! sa doktorn glatt.

–  En sup tackar man inte nej till! utropade gubben som inte blivit bjuden på dricka sedan han jobbade som dräng åt sin gamle husbonde.

–  Haha, klockan sex ikväll då?

–  Det blir alldeles utmärkt.

–  Ja, då ses vi sen då.

Doktorn vände sig om och började gå. Inte hade han hunnit långt innan Åkerquist ropade efter honom.

–  Doktorn, doktorn!

–  Vad är det Åkerquist? svarade doktorn vänligt.

–  Det kan låta egendomligt… men jag vet faktiskt inte ert namn. Och en bör väl veta det om man blivit bjuden hem på middag och allt! sa Åkerquist med en väldigt beklaglig ton, nästan som om det var mer besvärligt för honom än det som hänt nere i kyrkan.

–  Wennergren… Erland Wennergren är mitt namn.

–  Ser man på! Det var egendomligt.

–  Hur så? Svarade doktorn förbryllat.

–  Jo du ser, jag kan erinra mig det namnet… men jag vet inte varifrån.

–  Hoppas du kommer på det till ikväll då! skrattade doktorn.

–  Ja, jag får försöka komma ihåg. Ja, hej då doktorn.

–  Hej då, Åkerquist!

De båda männen skiljdes från varandra med ett leende på läpparna, glada över den nya bekantskap de stiftat och exalterade inför kvällen som skulle komma. Åkerquist kunde inte minnas då han senast var på middag hos någon annan.

Det blir till att fixa håret och ta på finkläderna ikväll… kanske ska man plocka fram plommonstopet också? tänkte han då han gick hem genom skogen.

Det började skymma och blåsten hade tilltagit. Öronen var kallare än istapparna som beklätt granarna och skapat en syn utan dess like. Han gick nu upp för den lilla backen och kom fram till stugan. Öppnade dörren, tog av sig skorna och gick och lade sig i sängen för att sova middag.

Ungefär en halvtimma senare vaknade gubben. Utvilad efter en stunds sömn sträckte han på ryggen, reste sig och klädde sig fint i väst, fluga och plommonstop. Han tog på sig skor och vinterrock och gick genom den mörka skogen, hittade fram till doktorn. När han stod ute på gården kunde han se doktorn och frun som i sista stund ordnade med förberedelserna. Tallrikar som dukades fram, brännvin som hälldes upp. Doktorn upptäckte Åkerquist och rusade ut för att hälsa.

–  Hallå där, Åkerquist! Är du inte lite sen, vi har väntat på dej i en halvtimme!

–  Säjer han det? Jo, det kanske stämmer! Jag ber om ursäkt. Jag har nog glömt skruva upp mitt ur…

–  Men det är ingen fara, Åkerquist! Stig in. För all del!

Åkerquist gick fram till doktorn, tog i hand och klev in i farstun. Han fick hjälp av med rocken som doktorn prydligt hängde upp på en klädhängare. Butiken avslöjade att den var inhandlad i Stockholm.

–  Ja, Åkerquist… det här är min fru, Agda.

–  Hej, Åkerquist, sa frun. Trevligt att äntligen få träffa er. Jag har hört ganska mycket berättas om er.

–  Jaså? Vad har hon hört berättas om mig då, om jag får fråga frun? skrattade gubben fram.

–  Nej, inget särskilt just. Att ni…

–  Det är säkert jättefina historier allihop! avbröt doktorn. Men nu tycker jag nog vi ska bjuda Åkerquist på en liten sup, eller vad säjer du själv?

–  Jo tack, det var ju därför man kom hit så! Vi tar den sen kan jag nock gå hem… nej, se inte så förskräckt ut, fru Agda, jag skämtade bara lite.

–  Jaha, så bra då, sa Agda. Jag har nämligen förberett en stek, den har varit inne i ugnen, jag vet inte hur länge.

–  Ja, men varsågoda och sitt mina kära vänner! utropade doktorn. Var inte blyg, Åkerquist! Ta för dig av brännvinet… ska ni inte ha mer? Jo, tänkte väl det! Häll upp så mycket du vill.

–  Man tackar, man tackar!

Sällskapet satte sig ner vid bordet för att njuta av den goda maten som husmor doktorsfrun hade tillagat. Där fanns kokt potatis, sylta, köttbullar och ägg. Men också bearnaisesås – nytt för Åkerquist – och en billigare form av rysk kaviar från kolahalvön.

Under måltiden pratade de mest om livet i Småland. Åkerquist beklagade sig över att det var så stenigt, och doktorn – som behandlat mången sönderslagen skalle –, kunde inte göra något annat än hålla med.

- Haha! Men Åkerquist. Det var då förskräckligt att höra! Det är alltså inte första gången du bråkar med prosten Hamilton?

- Nej, nej! Det kanske är det som Agda hört också? Ack, nej. Prosten och jag vi är som… ja, vi är som kaviar och bearnaisesås.

- Vad menar Åkerquist? instack Agda förskräckt.

- Ja, det… nej, förlåt! Jag vet inte vad jag menade. Maten är mycket god! Tack! En dålig liknelse. Vi är som vatten och vapenfett, kan man väl säja då. Hur mycket man än vispar och har sej, så kommer vi alltid va separerade. Och det hjälper ju inte precis mer nu, när jag nämnt den där boken, vad den nu hette.

- Arternas Uppkomst, av Darwin, Charles Darwin, sa doktorn.

- Just det.

- Jag har den i bokhyllan, Åkerquist. Kom! Så ska jag visa den för dej. Du är väl ändå färdig med maten?

- Jo, nock är jag det! Tack så mycket, Agda, maten var förtjusande delikat. Särskilt kaviaren, sa Åkerquist med betoning på andra a:et.

Herrarna lämnade här bordet för att bege sig in i vardagsrummet. Där fanns ett golvur i allmogestil med snirkliga målningar; en sekretär med doktorns protokoll, journaler och sprutor (nödvändiga för doktorns, vad han trodde, hemliga heroinmissbruk); i fönstren hängde röda gardiner, hemmasydda förstås och längs med ena väggen stod en bokhylla fylld av medicinska böcker och populärvetenskaplig litteratur.

- Här! ”Om Arternas Uppkomst – Charles Darwin”. Är den inte magnifik, Åkerquist! Omslaget må vara trist, men… det är ju insidan som räknas, eller hur?

- Nå! Jo, för all del.

- Så, Åkerquist, vad vet du om evolutionsläran? Är det något ni tror på?

- Doktorn ska veta att jag växte upp i ett mycket kristet hem. Jag bor ju trots allt i Småland och har gjort det hela mitt liv. Min tro på en allsmäktig skapare har alltid varit ganska stark, måste jag säga. Ända tills han tog min fru och min fiol ifrån mig i en brand.

- Vad säger Åkerquist? Det är ju fruktansvärt! Jag kan inget annat göra än att beklaga.

- Nå! Det har jag kommit över, om än jag saknar henne.

- Vad hette hon?

- Frugan, min?

- Äh, ja! Inte fiolen. Eller hade den ett namn?

- Det hade den. Den hette Stradivarius.

- Stradivarius?! Men en sådan kostar ju mer än vad en doktor kan få ihop under en hel livstid, vad jag förstått! sa doktorn häpet.

- Nå! Kanske inte riktigt så mycket, men nästan. Ni förstår, under ett tidigare besök i Stockholm var jag iväg för att reparera min fiol. Och när jag skulle hämta ut den… fick jag fel!

- Fick du fel?

- Ja, jag fick en Stradivarius istället. Men jag upptäckte det först när jag var hemkommen! Så jag satte mig för att skriva ett brev… men då hade jag slut på bläck!

- Hade du slut på bläck? Förskräckligt!

- Ja, fruktansvärt! Och gåsfjäderpennan hade frugan använt till att elda spisen med. Nå! Ja! Och någon mer gås hade vi inte! Och fingret vore då rakt för klumpigt att skriva med!

- Jo, förvisso!

- Ja! Nå! Soppatorsk, sa bonden, hällde borsjtj i tanken!

- Haha! Instämmer till fullo, Åkerquist.

- Ja, bra.

- Så under de omständigheterna kunde jag inget annat göra än bocka och tacka. Gud måtte ha sett det som stöld och därför låtit en brand utbryta.

- Och i den dog din fru?

- Ja.

- Så orättvist. Helt fel person att elda upp.

- Hur kan Gud ens dela ut ett sådant straff? Kan du svara på det, doktorn? sa Åkerquist och utbrast i plötslig gråt.

- Så ja, så ja… Gud finns nog inte, sa doktorn för att försöka lugna och trösta.

- Nej, det är nock så.

- Åkerquist, jag tror nog det kan vara nog för idag. Du verkar skärrad. Kanske ska ni gå hem och vila, istället?

- Ja, det är nog bäst så. Jag känner mig ganska trött också! Tacka frugan för maten.

- Det ska jag göra.

De båda herrarna gick ut i farstun. Doktorn med boken i ett fast grepp under armen.

- Tack för ikväll då, doktorn.

- Tack själv, Åkerquist. Här! Ta den!

Här sträckte doktorn fram boken och tryckte den mot gubbens bröst.

- Va? Nej, men inte ska väl jag?

- Jo, gå hem och läs den, Åkerquist. Den kanske kan ge dej tröst.

- Nå! För all del. Tack, då!

- Var så god, Åkerquist. Ni är alltid välkommen hit igen. Sjuk eller inte, det spelar ingen roll.

Herrarna tog farväl av varandra, skakade hand. Gubben Åkerquist gick ensam hem genom den kalla mörka skogen. Snön låg tung över marken. Den var djup, flera decimeter. Det var ansträngande för honom. Tanken om att den bäst lämpade överlever, slog honom. Att ha fötts till björn i ett så kallt land som Sverige, hade varit nog så fördelaktigt. Kylan hade inte hotat honom. Inte heller hade frugan kunnat brinna upp och en fiol hade han nog aldrig hört talas om.

Gubben var mycket trött, när han anlände till sin lilla stuga. Klockan var nära tolv, och med andra ord; gott och väl för mycket. Han la sig i sängen för att sova, med kläderna på, och somnade på momangen. Rytmiska, skräckinjagande snarkningar hördes från gubben, som föreföll vara i djup sömn. Denna sömn fortsatte, kort och gott, hela natten ut och lite till.

 

När gubben vaknade tog han fram sitt gamla fickur, det var av silver med en vit urtavla och silverbeprydda siffror. Klockan visade på halv fem.

­ Nä dra mig baklänges…! Har jag sovit så länge?! utropade han för sig själv. Han sträckte på sig och gick fram till öppna spisen för att lägga på lite mer ved. Det var ganska kallt inne i huset och gubben frös när han steg upp.

–  Här får en ju kallbrand bara av att titta på elden i kylan! skrockade gubben tyst för sig själv.

Gubben Åkerquist gick fram till byrålådan för att plocka fram de enkla kläderna som han ansåg fina. I doktorns sällskap skulle de mer betraktas som pyjamas. Han klädde på sig, knäppte västen, knöt flugan, tittade ut genom fönstret.

Alldeles vitt.

–  Det var som fasiken! Är fimbulvintern här allaredan, eller vad är det frågan om?

Han gick fram till dörren, kände på den. Den gick inte att öppna. Han var insnöad!

–  Och jag som valde att gå i kyrka istället för att bära in ve’… sa gubben med uppgiven stämma. Är detta tacken?! Man får hoppas snöstormen inte håller i sig, annars lär en dö här inne! Det vore ju synd, nu när en har fixat håret och allt…

Där stod Åkerquist, insnöad i sin lilla stuga med mat för två-tre dygn. Mycket till underhållning hade han väl inte. En bokhylla med diverse böcker, ett staffli med tillhörande palett och oljefärger samt en gungstol.

Gubben började vanka fram och tillbaka. Han visste inte vad han skulle göra. Direkt rädd var han väl inte, han trodde nog att snöstormen skulle avta, snön smälta. Men efter hur lång tid? Och om den inte gjorde det då? Skulle någon komma till hans räddning? Doktorn borde väl i alla fall undra? tänkte han. Men kanske även doktorn var insnöad?

För att lugna nerverna satte sig gubben i sin gungstol, tände sin pipa

En timma gick.

Två timmar gick.

Det började bli kallt i stugan. Gubben gick fram till kaminen för att elda lite. Han hade några vedklabbar kvar – det skulle nog räcka i ett par timmar. Han slängde in dem. De tog fyr. Med ens blev det varmare, kände han.

Gubben hade en idé om vad han kunde göra. I flera år hade han haft tankar om att skriva ner sina memoarer. Och det var väl lika bra att göra det nu, när minnet fortfarande var i behåll. Han hämtade brevpapper, en gåsfjäderpenna och bläckhornet, varpå han satte sig vid sekretären och försökte minnas. Han började skriva:

”Ett utav de allra tidigaste minnen jag har, måste vara då min farfar gick bort – en mycket tragisk händelse…”

En tår föll på arket.

Han fortsatte:

”Vi var på väg hem från en marknad. Vi hade just köpt en häst i grannsocknen. När vi skulle fösa hem den, började den sparka bakut, riktigt vilt till på köpet. Farfar försökte lugna ner hästen, men det var något sattyg med den. Farfar spottade och fräste – svor. För att försöka tygla djuret piskade han hästen på baken. Det var då som allt hände. På bara ett par sekunder låg farfar på marken. Han bad mig springa iväg och försökte själv krypa ner i ett dike, men hästen… den var så stark. Den trampade farfar på ryggen, bakade sedan en bit, ställde sig på bakbenen och stampade med de främre hovarna rakt på farfars huvud. Det krossades – snabbt. Allt var bara en enda…”

Gubben knycklade ihop arket till en boll och slängde in det i brasan. En alldeles för våldsam början, tänkte han. Hade hans liv verkligen bara vara miserabelt? Han försökte minnas. Det fanns mycket fint han hade upplevt också; första dagen i skolan, till exempel:

”När jag kom till skolan första dagen, var jag stundom mycket nervös. Det minns jag. Ett stort rött äpple från astrakanen hade jag i fickan. Jag gav det till min magister, herr Söderbeck. Med en vänlig min tog han emot det. Totalt fick han nock femton äpplen. Så många var det som började skolan det året. Eller, ja… Rolf, räknas väl också, antar jag. Han var den enda som inte gav magistern ett äpple. Det hade han inte råd med. Han hade inte ens lyckats skaffa sig ett. Han var sjuk. Jag minns inte av vad, ärligt talat. Lunginflammation, möjligtvis. Bara efter en månad i skolan, dog han. Livet är orättvist. Rolf dör – Gert blir miljonär. Och jag? Jag har väl alltid varit någonstans i mellanskiktet. Jag har förvisso alltid klarat mig. Det har aldrig gått någon nöd. Men väldigt sällan har jag kunnat skaffa något riktigt fint. Fickuret är ärvt, stugan likaså. Det enda jag själv köpt är fiolen… och den? Ja, den tog Gud ifrån mig. Likaså min fru. Vad hade hon gjort för ont? Om Du nu finns, Gud, så varför tog Du henne, och inte mig? Hade hon levt ett syndigare liv? – Jag tror knappast det. Jag har förvisso ingen större vetskap om vad hon hade för sig innan vi träffades. Kanske var hon en tjuv? Det verkade inte som det…”

- Gud! Ge mig ett svar! skrek han ut i tomma luften. Vad har jag gjort som skiljer sig från alla andra? Varför dog Rolf, men inte jag? Varför tog du min fru ifrån mig? Kunde du inte varit barmhärtig och dödat oss båda samtidigt? Hör du inte, Gud! Nu syndar jag! Jag önskar jag vore död.

Han doppade fjäderpennan i bleckhornet och skrev:

”Men kanske är det, som doktor Wennergren sagt: ’Gud finns nog inte.’ Kan det verkligen vara så? Är livet en slump? Den bäst lämpade överlever! Då har jag en fråga, till alla vetenskapsmän och filosofer där ute: är jag verkligen lämpad att leva? Vad har jag bidragit med? Till ett modernt, förhållandevis utvecklat samhälle, som jag ändå tycker att vi lever i… vad har jag gjort för det? Hur har jag dragit mitt strå till stacken? På intet sätt, tycker jag själv. Egoismen är stor, inom människan. Är det den mest egoistiske som är lämpligast anpassad till världen? Min fru, hon var en god människa; hjälpte alltid allt och alla. Därför dog hon. I branden var det många hästar och grisar vars liv stod på spel. Hon skyndade in i ladan för att få ut dem. Men när hon skulle ut, så trillade en takbjälke ner; den blockerade utgången. Allt detta hände precis när jag var på väg hem. Det var mörkt vid tillfället, röken var svår att se. Men ju närmare jag kom, desto klarare blev det för mig. Branden lyste upp himlen. Jag skyndade fram till gården. Jag hörde skrik inifrån ladan. Det var Jenny! Jag sprang fram till henne, försökte lyfta bort takbjälken, men den var för tung. Och det var varmt. Jag tog hennes hand. Jag glömmer aldrig känslan! Hennes hand pressade min; både skräckslaget, men samtidigt ömt och kärleksfullt.

Jag älskar dig, sa hon till mig, gråtandes. Det blev hennes sista ord.

Hela kvällen fick jag sitta och vänta på att elden skulle dö ut. Fiolen hade jag också haft där inne. Jag hade övat där några nätter innan. Men vad är en fiol jämfört med Jenny? Henne älskade jag, innerligt. Det gör jag nock fortfarande.

Men jag, då? Jag lever fortfarande. Varför? Ja, jag har alltid varit ganska försiktig av mig. Dessutom också ganska egoistisk. Inte när det kommer till mina vänner, förstås. Men personer jag inte känner, de har jag nästan aldrig varit villig att hjälpa. Och är det kanske därför jag fortfarande lever?

Under min resa till Stockholm, fick jag höra om idel bluffmakare. De låtsades vara i nöd, satt ner på gatorna och tiggde, huttrade av kyla. En man hade skänkt en slant till en tiggare. Av denne tiggare hade han sedan blivit förföljd, rånad och nästan mördad. Tiggaren hade lagt märke till de stora sedlarna i plånboken och direkt rapporterat sina kompisar.

Naivt?

Jag lärde mig att härda ut. Det spelade ingen roll vem som frös och tiggde; en pojke, en gammal kvinna eller en man i min egen ålder, gjorde ingen som helst skillnad.

- Wennergren! utbrast gubben. Det var doktorn som blivit rånad i Stockholm, den där gången! Åh, den godtrogne fan. Ännu ett bevis:

”Mannen som blivit rånad, var min gode vän doktor Wennergren. En man som dedicerat hela sitt liv åt att rädda andra människors liv. På sjukhuset var det under kontrollerade omständigheter. Men så fort han försökte hjälpa en främling ute på gatan, så råkade han illa ut. Men vad är ett samhälle, utan tillit? – Ingenting. I grund och botten lever vi alla enligt djurrikets lagar; den starkaste – eller rättare sagt – den bäst anpassade överlever, som Darwin hävdar i sin bok. Men är det inte samhällets ansvar att hjälpa de dåligt anpassade, att passa in? För om vi kunde hjälpa dem, så skulle det väl inte finnas brott och orättvisor, eller?

Eller kommer människans girighet och begär efter att samla och döda alltid skapa orättvisor och misär?

Jag har väl egentligen alltid varit en pessimist. I alla fall sedan Jenny dog. Det var nock då som jag tappade min egentliga tro, också. Kyrkan hade ett fint budskap. Men de hade, och har fortfarande – enligt mig – ett problem: Gud finns inte.”

Gubben lutade sig tillbaka, stirrade tomt in i väggen. Ett par timmar hade hunnit gå under tiden han tänkt tillbaka. Elden hade slocknat, bränslet var slut, men snöstormen var i full gång. Gubbe gick fram till bokhyllan och ögnade igenom urvalet. Där fanns både kända och okända författare. Lokala diktare och utländska mästare. En utav hans favoriter var Don Quijote. Tidigare hade det varit bibeln. Men den hade blivit undanstött, ganska snabbt efter hustruns död. Först hade han försökt hitta svar. Men när han inte fann något, hade den mest fått samla damm. Han tog fram en diktsamling av en lokal författare, en roman av Voltaire och en tidig skrift av en okänd författare. Dessa tre tog han med till kaminen, kastade in i den och tände på. Det var enda utvägen, för att hålla värmen, tänkte han.

Mat hade han ganska gott om. Potatis fanns det flera stycken av. Men hur skulle han tillaga dem? Det fick bli på ett spett över elden. Gubben satte sig för att tillaga potatisen och samtidigt försöka värma sig lite. Den blev klar ganska snabbt – den försvann än snabbare. Gubben var rastlös – vad fanns där att göra? Någon vidare lust att fortsätta med sina memoarer, hade han inte. Han bestämde sig för att läsa lite ur Darwins bok: ”Om Arternas Uppkomst.” Han ville få förklarat hur människan blivit som den faktiskt var. Varför människan var den enda arten med högre intelligens. Han öppnade första sidan, läste. Precis såhär hade det en gång i tiden känts att läsa ur Böckernas Bok – Bibeln. Men idag?

Han var inte lika säker på sig själv längre. Om det nu fanns en Gud hade han hädat. Fanns det inte någon Gud, hade hela hans liv bestått av onödiga regler och böner; obligatoriska söndagsutflykter till kyrkan och avhållsamhet innan äktenskapet. Alla dygder hade i så fall varit till ingen nytta! Eller? Kanske var det kyrkan som hade skänkt honom den moral han hade? Utan den kanske han hade gått runt och mördat, stulit? Nej! Det ville han inte tro.

Han gick och la sig för att sova igen, men bara för en kort stund.

Efter en timma vaknade han upp igen, iskall om fötterna. Det behövde eldas mer. Men han hade inte så mycket mer som kunde eldas, tyckte han. Böckerna fanns det tio stycken kvar av, de skulle gå åt nu. Sedan fanns det förstås två ytterligare böcker; Bibeln och Om Arternas Uppkomst. Men de två kunde han väl inte elda upp? tänkte han. Bibeln symboliserade hela hans liv fram till för några år sedan. Om Arternas Uppkomst symboliserade vetenskapen och det fria livet. Men om han nu skulle bli tvungen att välja, var han inte helt säker på vilken han skulle slänga in i kaminen. Att elda en bibel… ja, det vore väl att smäda Gud? Om Gud nu fanns, det vill säga.

Hur som helst var det ett senare bekymmer.

- Den dagen, den sorgen, sa Gubben och kastade in de andra tio böckerna i elden.

Elden tog fart, gubben blev varmare.

- Vad har jag gjort med mitt liv? sa han tyst för sig själv. Nu kretsade hans tankar kring livet. Han satte sig och skrev:

”Under mitt liv här i Småland har många märkliga saker skett. Jag kan minnas hur många av mina vänner som valt att utvandra till Amerika. Det var bråda tider för ett tag sedan, många barn dog och andra hann inte ens födas, eftersom deras mödrar dog. I Amerika hade man blivit lovade land; gröna ängder, där vete växte bättre än någon annanstans och där en skörd kunde bli dubbelt så stor som i fäderneslandet. För många lät det nästan som saligheten själv. Att emigrera till Amerika, det var som att emigrera till himmelen. Min syster – jo, jag har en sådan – for dit för redan trettio år sedan. Jag har inte hört från henne sedan dess. Hon tyckte inte svenska brevbärare var värdiga att bära brev som hon rört vid. Vem vet; hon kanske redan är död sedan länge. Detta kan låta okänsligt – men ärligt talat bryr jag mig inte särdeles mycket. Jag och min syster stod aldrig varandra särskilt nära. Inte ens när våra föräldrar dog – vilket förstås är sorgligt…”

Äsch, skräp! tänkte gubben och kastade det han skrivit in i elden.

Den sista tiden i stugan gick ganska fort; han hade allt mindre och mindre att äta och ingen verkade veta att han var insnöad. Kanske hade det snöat så mycket att det var snö över hela huset? Och att det i så fall enbart såg ut som en liten vit kulle?

Kanske är det några busungar som åker skidor på mitt tak, skrockade gubben.

De tio återstående böckerna hade gått åt en efter en; det lämnade honom två alternativ, som han såg det: antingen skulle han bränna Bibeln, eller Om Arternas Uppkomst.

Gubben blev dock så rasande att han slängde in Darwins bok i elden och använde Bibeln för att klubba ihjäl sig själv med.

Hin Håles Vinterträdgård

 

» I drömmarnas land är allting möjligt och Guds rike är en dröm. Den inre fantasin kan föreställa sig både himmel och helvete. Men samtidigt vill den inte föreställa sig någotdera. Det lockar och skrämmer; drömmarnas land är himmelskt och fantasin är ett helvete. Ibland händer det saker som man inte trodde kunde hända, och ibland tror man att vissa saker som man vet inte finns ska stå och vänta bakom dörren. Det är mörkret som skrämmer människan, ty i mörkret kan ingen se. I mörkret kan inte ens en mördare se, och ändå är man rädd för att där ska stå en psykopat på lur och vänta på att få slakta. Och när man sedan får bekräftat det man tror eller inte tror på – blir man då rädd? Eller känner man sig bara stolt över att man hade rätt?«

 

 

Hin Håles vinterträdgård är en roman om en ung man som studerar till präst. Hans tankar och idéer om hur man ska nå ut till folket i ett så ateistiskt land som Sverige skiljer sig en del från den gamla pastorn han styrs av: med en ungdoms nyligen förlorade oskuld, och med en kyrklig lärare vars grundidé är att sexualiteten är orsaken till allt ont, bereder det väg till helvetets alla kval för den unga studenten.

Under en sista smörjelse hos en änka möter studenten en flicka som han förälskar sig i direkt, och det är med henne han förlorar sin oskuld. Provokatören provoceras och provokationsnivån växer i takt med att studenten bryts ned bit för bit.

Ett tag lockas han att byta religion av en vän som tillhör en buddistisk order, men en tid senare lockas han av något mycket mer drastiskt än så. Studentens dagbok fylls med det ena plågade inlägget efter det andra. Inombords är han kall, men utomhus är det sommar – precis som det ska vara i Hin Håles Vinterträdgård.

Allvar och seriositet varvas med både tragiska och komiska inslag i denna roman om livet och alla de tankar som det väcker.

 

Jag har samlat mina minnen
i en säck -
någon gammal potatissäck
min farbror tog med
hem från jobbet

Bensin har jag
efter polaren som jobbade på en mack

Brinn, säck
Brinn

Helvetet på jorden -
Det regnar

Tändstickorna är fuktiga
De bryts när de skrapas mot plånet
Friktionen utlöser inte
den minsta explosion

Glöden är sen länge borta

Hur ska jag åter finna gnistan?

Åskan skulle rensa luften
blixten tända elden

Ett dramatiskt skådespel
Som skrivet av Shakespeare -
var är du, min Ofelia?

Jag frågar en tonåring om cigg
Hon vågar inte säga nej
Jag ber henne tända den åt mig
Hon tänder den åt mig
Jag tackar och bockar
och slänger ciggen
på den bensindränkta säcken

Se dem brinna!

Minnena av en misslyckad kemiskrivning
och en julafton utan sprit
En semester utan fritid
och en arbetsdag utan jobb

Jag ser dem brinna

Minnena

Var är min syster?
Hon som ska bli brandsoldat
En tapper kvinna
som deltar i kriget mot elden

Det eviga kriget
som aldrig vill sluta

Jag ser det brinna
Minnet av mina orättfärdiga utläggningar

om att en kvinna inte klarar ett sådant yrke -
och att hennes skola är fascistisk

Var är du, min syster?

Ingen annan än du
kan stoppa dessa galenskaper