Hela Apanaget

Vandringen till Eksjö Garnison, tillhörande Norra Smålands Regemente, var inte särskilt jobbig för en tränad man i tjugotreårsåldern. Löjtnant Fälth hade just kommit tillbaka från permission i Göteborg, där han träffat familjen och sin älskade Majken.

Tvånget att alltid ha på sig militär utstyrsel – även på permission – hade dock lett till en del missöden under helgen. Allra senast igår glömde han att ge honnör till ett jourhavande befäl (det vill säga ett befäl som arbetar hemifrån, men som alltid kan nås i händelse av krig) vilket hade lett till att ett litet straff väntade Löjtnant Fälth vid ankomst till garnisonen.

Löjtnant Fälth – som för övrigt hette Ernst i förnamn – anlände till regementet en kvart över nio, den tredje augusti 1957, där han möttes av sitt befäl Kapten Tengil Laphroig.

Kapten Laphroig var av skotsk börd och hans farfars, farfars, farfars, farfars far, eller något liknande (ingen hade riktigt orkat räkna), hade stridit tillsammans med Vilhelm Erövrarens trupper under slaget vid Hastings och lyckligtvis överlevt. Hans son – som hade stridit i ett annat slag – hade även han en son som stridit tappert. All denna stridslystenhet hade kommit att genomsyra hela släkten anda fram till idag. Kanske inte på lika prestigefyllt sätt som den förstnämnda, ty kapten Tengil Laphroigs far var nämligen mest känd som bråkmakare och slagskämpe på diverse pubar och krogar i Skottland, varför Tengil valt att fly landet på grund av en svårartad, ohjälplig skam.

Det var alltså nu dags för Kapten Laphroig att dela ut det straff som ålagts Löjtnant Fälth. Kapten Laphroig, som hade humor – dock en smula annorlunda sådan – hade först tänkt be Löjtnant Fälth skura hela golvet med en tandborste, men vände istället på det hela och tvingade honom att skura alla tandborstar med golvet. Löjtnant Fälth protesterade och hävdade att det skulle vara väldigt omständigt att slita upp alla golvplankor endast för att skura tandborstarna. Dessutom undrade han vilken tandkräm han skulle använda varpå Kapten Laphroig gav honom en tandkrämstub samtidigt som han pekade på den frenetiskt för att Löjtnant Fälth skulle se den.

­ Jaså den… svarade löjtnant Fälth lite eftertänksamt och uppgivet.

­ Ja, exakt, den! skränade kapten Laphroig och fortsatte: Jag vill dessutom inte att du använder fler än tre golvplankor totalt när du skurar tandborstarna. Vi har ont om spik och nya kostar för mycket.

­ Ja, och dessutom kan ju spikar vara bra att ha när ryssen attackerar, eftersom vår ammunition inte ens kan ha ihjäl en lus på två centimeters avstånd… sade Fälth stroppigt.

­ Nu är ni oförskämd! skrek kapten Laphroig förnärmat. Har ni glömt ert uppdrag, Fälth?! Höger vänster om, marsch!

De båda herrarna stirrade på varandra med uppspärrade ögon för bara någon sekund. Kapten Laphroig slog klackarna mot varandra, vände sig om och marscherade ut genom dörren.

Löjtnant Fälth stod ensam kvar i rummet, med en tub tandkräm av märket Stomatol i handen. Men eftersom löjtnant Fälth var befäl till en fänrik vid namn Henrik, såg han till att denne fick utföra hans straff. Löjtnant Fälth var dock inte lika humoristisk – heller inte barmhärtig – och inverterade därför straffet så fänriken fick skura hela golvet – dryga tjugo kvadratmeter – med sin egen tandborste. Efter löjtnant Fälth givit order, gick han ut i solen för att avnjuta ett äpple och en stunds läsning ur Dagens Nyheter under astrakanträdet.

Samtidigt som fänrik Henrik skrubbade golv i rasande fart och löjtnant Fälth låg och latade sig, gjorde kapten Laphroig något helt annat. Han stod framför spegeln och beundrade sig själv.

Tengil var en riktig narcissist. Han älskade att spegla sig själv och se det välformade huvudet med det svarta, bakåtkammade håret.  Han rättade till mustaschen och log ett blomstrande leende som bara han kunde. Han räknade alla medaljerna som hängde över hela hans bröst. Alla fanns kvar. Det var två stycken. Med sitt stolta leende gick han fram till kassaskåpet och tog ut kartan för att tänka över sin plan. Kartan var i allra högsta grad hemlig. Endast Tengil kände till den. Och hans fru förstås, som bodde i kassaskåpet inackorderad med kudde, tandborste, trägolv att skrubba tandborsten med samt två liter skotsk årgångswhisky som aldrig skulle få drickas till något pris.

Kartan som Tengil hämtat visade en skiss över Karlsborgs Artilleriregemente. Tengil – som var trött på att endast bestämma över ingenjörer – hade stora planer på att ockupera och erövra artilleriregementet i Karlsborg av den enkla anledningen att han tyckte om när det smällde. Han hade under en längre tid försökt få dispens om förflyttning till artilleriet, men avvisats varje gång på grund av brist på fantasi från överordnades sida.

Nu hade han därför fått nog och ville hämnas på såväl överordnade som underordnade och tänkte därför genomföra sina planer snarast möjligt. Tengil hade, hur som helst, ett ganska annorlunda system för att bestämma strategi. Han använde sig av ett nytt och inte alltför renommerat brädspel – Risk. Eftersom kartan i brädspelet beskrev hela världen hade han på egen hand fått utveckla en karta föreställande Karlsborgs fästning och artilleriregementet. Det enda som nu var att vänta på, var passande väder. Tengil föredrog regn. Det gav en särskild känsla, en viss spänning. Det påminde om de riktigt klassiska filmerna – Casablanca, Borta med Vinden.

Men regn var inte att vänta förens om två dagar. När den dagen kom skulle han ta med sig de bästa.

Däribland löjtnant Fälth.

Och så grydde dagen. Solen sken, men bara för en kort stund på morgonen. Kapten Laphroig hade hört i väderleksrapporten att regn var att vänta. Och mycket riktigt. Molnen hade hopat sig kring större delarna av landet.

­ Det här är ju alldeles perfekt! tänkte kapten Laphroig under den korta stund han kunde hålla sig borta från spegeln. Jag måste samla mina mannar nu! Med en gång! Ett så pass gyllene tillfälle får jag inte missa!

Han gick ut ur rummet, ropade på löjtnant Fälth – som för stunden borstade tänderna – och bad honom att samla ihop tio frivilliga eller nio ofrivilliga. Han bad honom också ta med rätt utrustning, vilket betydde att han skulle plocka med ett par automatvapen, bajonetter, brädspelet Risk samt ett par förstklassiga baskrar att pryda huvudet med.

Under tiden löjtnant Fälth gav vidare orderna till fänrik Henrik, så rättade kapten Laphroig till mustaschen och hämtade sin krigsmundering – som bestod av exakt den mundering han alltid bar, samt ett svärd. Han såg också till att hans stövlar var blanka och att medaljerna satt på plats. Medaljerna var viktiga, framkallade självförtroende hos honom och lojalitet bland soldaterna.

Klockan tjugotre minuter över tio samlades den lilla tappra skaran soldater om nio ofrivilliga. De beordrades att hoppa in i transportbilen, vilket de gjorde på inte mindre än tjugo minuter. Själva bilen – som egentligen var av alldeles för gammal sort – kördes av kaptenen själv, ty han var den enda som hittade.

Bilen svängde ut på gatan och körde i riktning mot Karlsborg. Regnet smattrade mot taket och vindrutetorkarna slungade intensivt bort regnet.

Stämningen var god. De flesta verkade tycka att det var en mysig utflykt. Man hade gjort upp en lägereld på golvet för att värma sig med och grilla marshmallows. En menig spelade gitarr och fänrik Henrik sjöng visor och opera. Alla var glada och sjöng med. Äntligen skulle de få komma ifrån den tråkiga garnisonen och äntligen få smaka på lite spänning.

Efter en stunds bilfärd stannade kaptenen till vid en mack. Där skulle alla få inhandla mat och dryck, samt besöka toaletten om de så önskade. Kapten Laphroig – som vanligtvis inte rökte men idag ville känna sig som en amerikansk officer – gick in för att köpa sig ett paket Lucky Strike.

­ Hejsan, ett paket Lucky Strike, sade kapten Laphroig.

­ Ja visst. Varsågod. Det blir två och femtio, sade expediten.

­ Vafalls?! Två och femtio? På tok för dyrt. Jag kan erbjuda dig högst en och femtio för paketet! utbrast kaptenen.

­ Men min bäste herre, kapten, jag bestämmer inte priserna, sade expediten vänligt. Två och femtio ska jag ha för det.

­ Vet ni vem jag är?! Kapten Laphroig är mitt namn. Du får en och femtio, annars åker du på stryk! Och stå i givakt när jag pratar med dig! röt kaptenen, varpå den chockade, nästan gråtfärdiga expediten ställde sig i givakt, gav honnör och tog emot en och femtio utan att klaga.

Jag måste be om ursäkt om jag låter irriterad! sade kaptenen med tämligen formell, opersonlig ton. Jag är spänd inför dagens operation. Dessutom har jag bråkat med min fru och vaknat på helt fel sida. Jag är ute efter hämnd och det är min ensak. Tandborsten krånglade också och vi har slut på spik på garnisonen. Så lägg dig inte i! Adjö!

Kaptenen gick ut till lastbilen med raska steg och fann att alla var där.

­ Så bra! Då åker vi!

Han körde ut från macken där den skärrade expediten fortfarande stod som förstenad i givakt. Det fortsatte han med tills hans mor anmälde en efterlysning och polisen fann honom två dagar senare.

Truppen körde längs med motorvägen. Det var inte långt kvar nu, alla började känna sig lite spända. Hur skulle allt gå?

Efter dryga tjugo minuter var de framme vid sitt mål. De muntra soldaterna hoppade ut ur lastbilen och ställde sig i givakt inför kapten Laphroig.

­ Lediga! utropade kaptenen. Nu vill jag att ni hör på, ordentligt. Jag vill inte se någon visa sig på styva linan, såvida jag inte ber om det. Jag har sett nog med sådana personer. Alla av dem har befordrats och sålunda nått högre grad än jag. Det får inte hända. Nu vill jag att ni kikar på kartan, sade kaptenen och plockade fram en gulblek karta – brädspelet fick vänta, det var en yrkeshemlighet.

­ Vi kommer alltså attackera härifrån skogen, fortsatte han. För att vi inte ska synas kommer vi krypa en liten bit. När jag ger order kommer jag och löjtnant Fälth springa fram och gömma oss bakom den här höbalen medan ni andra hoppar ner i diket och ger understödseld. Förstått? – utmärkt! Alla har också med sig sin guide till det militära teckenspråket? – utmärkt! Alla har samlingsplatsen utmärkt på kartan? – utmärkt! Då sätter vi igång Operation Smällskräll.

Soldaterna slängde sig våldsamt ner på mage och krälade sig fram likt ormar. Detta var en manöver som de lärt sig i grundutbildningen och fann mycket lämplig. Den kallades Ormen.

Skogen var mörk. Granarna var tätt packade likt sex laxar i en laxask. Det var förstås till fördel eftersom det gav ett visst skydd mot regnet och såg till att fänrik Henriks blåskatarr inte förvärrades av kylan från att krypa i vattenpölar. Det var alldeles tyst. Men plötsligt hördes en fågel! En av de meniga fick panik, sköt vilt upp i luften i antagande om att det var en ryss som spelade lergök.

Det var det inte.

Jaha.

Krälandet och slingrandet fortsatte. Skogen var stor, större än vad kapten Laphroig beräknat. Men till slut såg de solen kika fram. Regnet hade också avtagit något.

­ Sch! utbrast fänriken som gick längst fram. Jag tyckte jag hörde något. En avfyrad artilleripjäs?

­ Oh, förlåt! sade en menig lite försynt. Det var bara jag som släppte väder…

­ Så oförskämt! skrek kaptenen. Fall genast in i ledet. Se till och håll inne eventuella pruttar i framtiden! Tänk om vi smyger fram till fästningen och du helt sonika lägger av en brakfis?! Vad händer då?! – jo, då blir vi upptäckta!

Ett gapskratt utbrast bland alla soldater på grund av den löjliga situationen. Alla skrattade. Utom kaptenen förstås, som var rasande.

­ Framåt marsch! utbrast han. Nej, vänta, vänta vänligen! Ser ni?! Där borta upphör skogen. Nu gäller det att vi smyger, riktigt tyst. Res på er!

Alla soldater reste sig upp.

­ Löjtnant, du vet vad som ska göras. Seså! Skrid till verket! viskade kaptenen.

­ Uppfattat! svarade löjtnanten och fortsatte: ok, hör på nu, va. Fänrik Henrik, du och de övriga kommer springa via flanken längs med skogsgränsen. Ni kommer ge understödseld om nödvändigt medan jag och kaptenen rusar över till höbalen för att ta skydd. Är det klart? – bra. Efter det kommer vi – beroende på situationen – dra antingen till höger- eller vänster om balen. Det signalerar vi om med hjälp av teckenspråk. Alla redo?

Ett starkt klämtande ”Ja!” ekade genom hela skogen.

Operationen sattes igång. Kapten Laphroig och löjtnant Fälth rusade ut ur skogsdungen med sikte på höbalen. Samtidigt sprang de andra längs med skogsgränsen och sköt lagom många salvor som understöd. En mycket klantig strategi eftersom vakten till regementet var men blind men hade riktigt skarp hörsel och med ens signalerade om att fästningen var under attack.

Det blev ett gigantiskt pådrag. Karlsborgarna laddade det tunga artilleriet och började skjuta blint mot skogen. Kaptenen och löjtnanten tog skydd bakom höbalen med brädspelet i högsta hugg. De signalerade till de andra soldaterna att söka skydd i det närbelägna diket medan de båda överordnade utstakade strategin.

­ Fälth! skrek kaptenen så gott det gick trots allt pangande och smällande. Jag vill att du tar fram brädspelet! Vi måste bestämma vad vi ska göra. Jag har utformat en karta över marken här, samt pjäser som motsvarar oss och dem!

­ Uppfattat! ropade löjtnant Fälth, varpå han drog fram brädspelet. Vad ska jag göra nu? undrade han.

­ Jo, du ska alltså tillämpa de regler som står i locket och sedan rapportera vad du fått för resultat! – Jävlar! Se upp! En artilleripjäs!

En stor artilleripjäs var på väg rakt emot dem och hade förvandlat dem båda till köttfärs om de inte lyckats fly undan, tack vara kaptenens pang- och smälltränade öra. Trots de dåliga oddsen fortsatte de försöka dra upp riktlinjer för strategin.

­ Jag har slagit tärningen nu, kapten! Jag har flyttat pjäsen! Vad ska jag göra härnäst?

­ Du ska ta ett kort från högen och läsa för mig vad som står! svarade kapten.

­ Ok. Det står: Gå i fängelse utan att passera gå.

­ Vafalls?! Fängelse?!

­ Ja? svarade löjtnant Fälth förvirrat.

­ Du har ju tagit med monopol för tusan! skrek kaptenen. Det är fel brädspel, din urbota drullputte! Din idiot! Din infernaliska slapphjärna! Helvetes jävla… vad gör vi nu?!

­ Jag vet inte, kapten!

 

 

Löjtnant Fälth & Kapten Laphroig, Operation Smällskräll.

 

De båda hukade sig ner bakom höbalen och tänkte så det knakade. Skotten ven i luften, här och var låg en nedtrampad myra.

­ Kanske vi… började löjtant Fälth eftertänksamt. Kanske vi kan köpa ut dem, kapten?! Slå dem rent ekonomiskt, du vet. Du ser, vi har ju hela skogen under kontroll, enligt ditt specialgjorda monopolbräde. Om vi köper upp bryggan där borta samt diket och bensinstationen vi nyss var på, kanske vi kan få dem att gå i konkurs?!

­ Det är ingen dum idé, löjtnant. De lär behöva bensin förr eller senare. Och kissar gör de ute i skogen, helst. Så om vi bygger hotell på bryggan, i skogen och på bensinmacken bör de till slut bli ruinerade.

­ Vi har råd med endast råd med ett hotell, kapten! De andra platserna kan ha två hus vardera.

­ Ok, jag förstår! Kissar gör de ju rätt ofta. Men det är också badsäsong? Vad tror du? Bryggan eller skogen?

­ Skogen.

­ Ok! Vi ber helt enkelt våra soldater att hugga ner träd och bygga hus på tomten. När vi sedan tjänat in lite pengar, kanske vi kan bygga fler hotell och så vidare!

­ Exakt min tanke, kapten! Jag signalerar till fänrik Henrik.

Löjtnant Fälth öppnade sin handbok för det militära teckenspråket och upptäckte till sin förtvivlan att de inte räknat med en så pass komplex situation som att man skulle behöva signalera ”Bygg hotell av skogens alla träd!”, varpå han och kaptenen blev tvungna att springa över fältet för att informera de andra.

Fänrik Henrik och hans underordnade tyckte dock att idén var så pass banal att de valde att sticka. Soldaterna flydde slagfältet med triumf. Utom fänriken som var låghalt och blev skjuten i ryggen och avrättad på grund av desertering.

­ Varför sköt du bara Henrik? undrade löjtnant Fälth.

­ Ja, egentligen förtjänar väl alla sitt straff… svarade kapten. Men att bli skjuten i ryggen är ju på tok för hårt. De andra kommer upptäcka att nycklarna inte sitter i lastbilen som de tror och får därför gå hem. Det duger som straff.

­ Jaha, men varför sköt du Henrik då?

­ Jag ogillade honom! svarade kapten Laphroig med ett gott skratt och ett nöjt leende på läpparna. Han var en riktig pappskalle!

­ Jaså, så pass… sade löjtnant Fälth. Men vad gör vi nu då? När vi bara är två? Inte orkar vi väl bygga ett hotell för oss själva?

­ Nej, det gör vi inte. Men vi kan försöka bygga ett hus? Det är ju alltid trevligt.

­ Ja! utbrast löjtnanten. Och så kan vi öppna Bed & Breakfast. Eller kanske ett arbetarfik?

­ Låter som en trevlig idé. Får jag kalla dig partner?

­ Klart du får! svarade löjtnanten, varpå de båda herrarna skakade hand och gav varandra en vänskaplig kram mitt i tumultet och stridens hetta.

De kommande veckorna hängavs åt att bygga huset och köpa in kakor, bullar, kaffe, saft, ägg, mjöl, socker, öl, ansjovis, mera kaffe samt två limpor. Allt detta skulle användas till deras arbetarfik som hade en planerad invigning den 21 augusti 1957.

Men någon invigning kom aldrig, planerna grusades. Major Nils Bredstedt hade hört ett bultande ljud ifrån ett kassaskåp på garnisonen. Han hade öppnat kassaskåpet och i det funnit kaptenens fru. Hon hade berättat om alla hemska planer. Majoren hade med ens skickat ut en trupp att söka efter de båda försvunna befälen.

Herrarna hade fått utstå en kortare tid i krigsrätt där det bestämdes att kapten Laphroig var dum i huvudet och att löjtnant Fälth hade varit en bra soldat som lytt order och, trots stor press från andra, inte deserterat.

Kapten Laphroig fick – ironiskt nog – vistas på Karlsborgs fästning under återstoden av sitt liv, där han vaktades av tre halta soldater samt en blind med skarp hörsel.
Kapten Laphroig var dock inte bitter, snarare på något sätt nöjd eftersom han nu intagit fästningen, men med bojor. Detta var något som han trots allt, uppfattade som en liten seger. Dock kanske inte på det sätt han tänkt sig från början. Dock fick han i alla fall höra artilleripjäser avfyras då och då, vilket räckte för att hålla honom nöjd och vid liv.

Löjtnant Ernst Fälth fick dispens att återvända hem på grund av de traumatiska upplevelserna. Väl hemma gifte han sig med sin älskade Majken. De skaffade ett par barn varav den förstfödda sonen döptes till Laphroig Fälth, för att hedra mannen med drömmarna och brädspelsstrategin. På så sätt dog heller inte minnet av kaptenens våldsamma släkt ut helt och hållet, utan kom att undersökas av löjtnantens förstfödda son när han blivit tillräckligt gammal.

Fänrik Henriks kropp hittades aldrig. Den antogs blivit uppäten av en råbarkad björn. Men riktigt säkra kunde de aldrig bli. Kanske fänriken själv valt att bygga hotell för att plötsligt tjäna hur mycket pengar som helst och slippa hunsas?

Vem vet?

Inte jag, i alla fall.