Hela Apanaget

Här om dagen såg jag ett komediprogram på TV - behöver inte nämna vilken kanal - och slogs då av hur bekvämt det faktiskt är att titta på ett sådant program. Man kan luta sig tillbaka, stänga av all hjärnaktitivitet och bara glo, ungefär som en robot. Man får till och med hjälp att veta när man bör och icke bör skratta, vilket jag som komiker förstås tycker är väldigt angenämt, eftersom man då utan vidare kan manipulera publiken tämligen enkelt. Något som idag skulle förefalla vara seriöst - låt säga ett tal om rasism, antisemitism eller dylikt - skulle man förhållandevis lätt kunna få folk att skratta åt, bara med hjälp av en ljudanläggning med inspelade skrattsalvor.

Om jag skulle försöka tillämpa detta som komiker, på scen, kanske jag skulle komma hur långt som helst - vem vet?
Jag skulle kunna hoppa upp på scen, berätta ett skämt om "En ryss, en tysk och Bellman" och med jämna mellanrum signalera till personen vid mixerbordet för att alstra inspelade skrattsalvor och se hur publiken reagerade.

Förmodligen skulle det gå väldigt illa, eftersom publiken på en Stand Up-klubb är lite mer skärpta när det kommer till skämten - utom de som är så fulla att de inte förstår någonting (de skulle säkert reagera på skrattsalvorna och ge ifrån sig ett hejdundrandes skratt!)

Något som är värt att tänka på, när man sitter och tittar på TV, kanske?
Vill ni se något riktigt roligt, kan jag rekommendera Tage Danielsson! Men också Roy Andersson, vars filmer innehåller en vardagskomik utan dess like. Jag kan fortfarande inte sluta garva åt hans filmer och minnesvärda citat. För er som inte vet vem det är, så är det farbrorn som regisserat Ketchup-reklamen "Den utan socker".
//Joakim "Bonde" Strålin