Det kommer alltid finnas ungdomar...
Ikväll står min, uppskattningsvis, femtielfte kyrssning för dörren. Denna gång är den dock speciell. Jag åker nämligen utan mina föräldrar. Tidigare har jag varit där och härjat under kontrollerade omständigheter. När farsan tyckt att det är nog med sprit, har jag stannat på den nivån. Ikväll kommer jag däremot resa med tre kompisar. Och då tänker jag: "Kommer jag bete mig precis som alla de där ungdomarna jag ser när jag reser? De jag föraktar och nästan är rädd för!"
Ja, jag vet inte.
Ja, jag vet inte.
Varje gång jag har åkt med en finlandsfärja, känns det som att det alltid är någon som hamnar i slagsmål eller trubbel. Inte någon jag känner, förstås, men trots allt en medmänniska.
Vad får oss att vilja slåss? Det är väl ganska naturligt, egentligen. Människan har en våldsam läggning.
Kommer den läggningen försvinna? Tror inte det.
Som jag och min goda vän Elias sa en gång: "Det kommer alltid finnas ungdomar..."
Ett mycket filosofiskt resonemang som han verkar skämmas över, men som jag ofta tänkt kring.
Vi ungdomar (generellt sett) kommer alltid vilja göra det som våra fäder en gång gjort; skaffa körkort; köpa onödiga saker; skaffa barn etc etc.
Med andra ord: så länge det finns ungdomar kommer världen gå utför.
Bättre vore att man föddes till femtioåring.
Ungefär som jag.
Mogen.
Pacifist.
Men jag vill också vara ungdom: därför åker jag färja, trots att jag föraktar fylleriet som ofta härjar på de fartygen (= sattygen?)
Jag tror trots allt det kommer bli kul.
Varför?
Jo! För det kommer alltid finnas ungdomar...
Jo! För det kommer alltid finnas ungdomar...
Kommentarer
Trackback
